En hemstad Kristian Lundberg befäster att den moderna fattigdomen har sitt eget tolkningsföreträde med sin nya bok En hemstad. Det är utmärkt att han gör det, hans vy över det samtida klass- och arbetarsamhället i Yarden öppnade ett samtal som länge varit stängt. Hans uppväxt i ett allt annat än hemlikt Malmö är ämnet i romanen och det är en hemsk skildring.
Den är gammaltestamentligt obarmhärtig, mörk. De ljusa stunderna tillhör inte alls det förflutna, de existerar bara i de korta reflektioner ur nutid när författaren gör sig synlig som en metalitterär markering.
Tänk att det är i böcker som handlar om klass och fattigdom som berättelsen om vår svenska samtid formuleras på det väsentligaste sättet. Något betyder det nog, kanske till och med för framtiden. Det finns en undertitel som säger allt: "Berättelsen om att färdas genom klassmörkret" och kompanjon på resan är inte sällan Job, den rättfärdige som plågas och plågas och uthärdar under en grym Gud. Den bibelbok som de starkast troende kunde finna tröst i en gång, kanske fortfarande?
Berättelsen rör sig genom väldigt många ställen i Malmö eftersom familjen flyttar oupphörligt. Modern är psykiskt sjuk och inte sällan tar hon ut sjukdomen över honom. Han utgör ett stort problem och det kan bara lösas genom att han läggs i "morfinvagga". Pojken skulle sövas ner i några månader för att därefter vakna upp, botad. Någonting sådant finns inte, det är en vanföreställning som skruvar upp el- och insulinchockernas metod till det groteska, men det räcker för att göra ett barn vettskrämt.
"Vad är en människa att du gör en så stor sak av henne?" Lundberg låter Job ställa den uppfordrande frågan och besvarar den själv i en roman som är en enda lång besvärjelse mot mörkret. Just genom att tränga djupast in i svärtan av missbruk, vansinne, fattigdom, övergrepp. Det är en psykologisk klasskamp mot mörkret, men det är sannerligen långt till ljuset. "Det finns ingen klassresa. En resa har en början och ett slut. Detta är ett pågående helvete. Detta är klass som sjukdom".
Som biografisk redogörelse handlar En hemstad om en totalt oordnad barn- och ungdom med en moder som aldrig stannar länge på samma ställe och ständigt är ansatt av hemska demoner. Den gör också återkommande återblickar mot en man som systematiskt begår övergrepp mot pojkar, Carolibögen kallad, efter namnet på ett bostadsområde.
Det bibliska och jobska perspektivet består genom hela skildringen. Som oftast skrivs i ett metafysiskt högstämt tonfall. Det är de stora frågorna om skuld, försoning, rätt och orätt som reser sig längs Ringgatans rassliga fasader. Det modersporträtt han tecknar är djupare än tragiskt, det är bortom räddning och den fattigdom han ser är eländets, den som kombinerar den materiella bristen med begreppens och utsikternas brist.
En hemstad bildar tredje hörnet i den figur som inleddes med Yarden och skrevs vidare med Och allt skall vara kärlek 2011. Figurens tredje bas är fattigdomen, den nya. Jo, bestämt säger det oss något om den samtid som är vår.