Bonnie Prince Billy är ett mysterium. Han skriver de finaste, hemskaste, roligaste och bästa sångerna. Han sjunger dem med en röst som vinglar omkring i närheten av en stadig falsett hela tiden, men nästan aldrig låter han den verkligen blomma ut. Hans texter är luriga. Skenbart rör de sig i countryns buhu-buhuvärld, där det är så otroligt synd om upphovsmannen för hans kvinna har lämnat honom för att han inte kan hantera spriten, den stackarn. Men i Bonnie Prince Billys fall vänder berättelserna. Lika ofta är det han själv som stått för lämnandet, svikandet och våldet. Och lika ofta visar det sig att han egentligen tyckt om det. Det är alltså inte en övergiven man som skriver texterna, utan en ond. Åtminstone tills man tycker sig kunna honom. För då kommer en vers till där det visar sig att han egentligen sjunger något religionshistoriskt, eller om inbördeskriget. Eller så var det hundar berättelsen handlade om. Det är oupphörligen fascinerande lyssning, och jag vill inte veta hur det egentligen förhåller sig. Jag vill inte veta något om människan Will Oldham bakom pseudonymen Bonnie Prince Billy. Jag vill fortsätta överraskas av de knapphändigt instrumenterade låtarna och texterna.
Hans skivor förändras i det lilla, den här är mer akustisk än på länge och det finns en air av 60-talets folkrock i sånger som New Tibet och It’s Time To Be Clear. Allra bäst just är New Whaling, med sitt enda ackord och Pentangleinfluerade spel samt körarrangemang. En av hans bästa skivor är det.