En dubbeltitel som tar andan ur en. För en gångs skull är klichén sann, Junot Díaz nya volym som kan läsas både bakifrån och framifrån innehåller två uppmärksammade novellsamlingar, debuten Sjunk, och så den nyare Det är så du förlorar henne.
Och raketprosan fungerar, någonting så rappkäftat läser man sällan, och såvitt man står ut med idiotin i den latinamerikanske machons mentala utlevelser, jag talar alltså om de litterära huvudpersonerna, är det storartad litteratur. Berättaren Yunior tvekar aldrig vem som tar greppet och kommandot, redan på sidan ett slår han fast att han inte är någon dålig människa och fortsätter därefter med att bevisa motsatsen. En notorisk libertin, en löpsk kattgubbe som visserligen kan försvara sig med att det ligger i blodet, och försvarar sig, det gör han. Medan flickvännerna skriker, rasar, hyperventilerar och slänger kärleksbreven som spjut genom texten, allt förgäves.
Såklart man tänker om den latinamerikanska mentalitetens förmåga till förnyelse, till stabilitet, till något stillsammare driftsutlevelse. Oundvikligt i två novellsamlingar som handlar så mycket om fattigdom, sex, orättvisor, emigrationens villkor och återvändandets omöjlighet och längtan.
Yuniors arbetsliv i tvättinrättningen är hårt, varmt, smutsigt, men han avläser samhället genom lakanen, genom den ständiga strömmen av unga flickor som passerar som arbetskraft, just anlända invandrare. Några berättelser pendlar mellan Dominikanska republiken och New Jersey, andra går bakåt mot barndom och uppväxt, perspektiven skiftar men tonen, energin och skärpan är hela tiden densamma.
Det är omöjligt att inte fångas in av Junot Díaz röst, han snärjer värre än telefonförsäljaren, men har faktiskt någonting att berätta. Hans personer är eländiga, charmerande, frånstötande och oemotståndliga. De besitter en oövervinnerlig livsförmåga, såvida de nu helt enkelt inte går under. Yunior är förvisso en skit, men han lever. Han suger in livet med tropisk energi, han omformar och lever det.
Ibland tänker jag att novellformatet räddar Díaz prosa från kollaps eller värmeslag. Han förskönar inte rolluppsättningens karaktärer, men, såvitt man uthärdar idiomet och machofasonerna så är det en oavbrutet fascinerande föreställning.