Färskpressad historia med Persson

Verkligt intressant blir Erik Fichtelius intervjubok Aldrig ensam, alltid ensam först med hjälp av glömskan. I vårfloden av namn, namn, namn flyter något upp som varit svart några år och tanken blir alldeles levande igen, pendlande mellan bilden och svärtan. Som när Göran Persson minns Blomman, Leif Blomberg, den expressiva Metallordföranden. En lysande begåvning med en prövande, sensibel hållning som han dolde under ett stiliserat proletärspråk. Äntligen tänker man, en liten punkt där känslan förenas med minnet och porträttet får liv. Så oändligt mycket intressantare än vem som ringt vid fel tidpunkt för att avgå, vilket nästan alla tycks ha gjort. Och så mycket mer levande än denna färskpressade historia i form av ett balanskonto över fel och förtjänster hos de närmaste medarbetarna. Göran Perssons analysförmåga är flödande och kortperspektivisk. Med den begräsningen är han ofta träffsäker, tror man sig veta, bekräftande de närbilder media gör av personer med kända ansikten. Mona är kanske inte världens nytänkare, men uttrycker sig säreget, Bildt kan verkligen vara "dålig" i kraft av sin bildade arrogans, Margareta Winberg är förbrukad och Schyman obalanserad. Media kan verkligen vara snuskiga säger Persson mot slutet av samtalen, men ändå: i det låga perspektivet finns ofta en rå version av sanningen. Vad kommer sig fördömandena mot Fichtelius tioåriga intervjuarbete med Persson? Är det för att nutid presenteras som historia? För den brådska som gör att biografin skrivs redan i 50-årsåldern, strax efter den mediala sortin? Ett slags bedrägeri, man vill vara både högaktuell och historiskt upphöjd. Därför verkar intervjuboken tråkig i långa stycken, och kapitlen är verkligen mycket långa. Dagsprotokoll och där är det svårt att övertygas om Björn Rosengrens historiska betydelse. Framdeles lär han inte ens bli fotnot. Men visst känner man politikens spel, dess hetsiga livsluft, kombinationen av schack och boxning. Vist är det aldrig, djupsinnigt inte heller. När det någon gång bränner till, kring utvisningar och eftergifter mot USA blir det mest hum-hum. Oftast är det längre än intressant, men kanske ska framtiden säga: här fick man första gången fastlagt den dåtida politikens instabilitet. Dess ryckiga personbyten, dess förmåga att vaska bort begåvningarna till förmån för de hårdhudade, trolösheten, de korta omloppstiderna. Ja, kanske. Mitt i EMU-harvandet och annat harvande får man ändå dra på mun. Bosse Ringholm, hör och häpna, är inte värst social. Carl Bildt är i behov av en försörjning. Alf Svensson borde falla för åldersstrecket och Bush är inte så dum som han verkar. Jodå, det finns ett personregister. Det är bara att slå och skratta.