Färgstarka minnen från katedern

Har ni läst Ängeln på sjunde trappsteget? eller Lyckans Land? Om ni inte hunnit med kan jag bara säga; ni har trevliga bokbekantskaper att göra. Det var ett konstverk Frank McCourt åstadkom med "ängeln", han förvandlade sin eländiga irländska barndom till ett gott skratt för alla sina läsare, utan att för en sekund förringa eländet eller glorifiera fattigdomen. Det var en välförtjänt Pulitzervinnare! Nu har fortsättningen kommit; Magistern heter den och jag skrattade högt igen. McCourt har undervisat i engelska i 30 år på olika high school i New York, med ironi och humor berättar han episoder från klassrummen som kan få vem som helst att baxna. Som att han första dagen på sitt första lärarjobb närapå blev avskedad när rektorn såg hur han åt upp en av elevernas smörgåsar stående mitt i klassrummet. Rektorn kallade ut honom och sa att i Amerika var det inte sed att lärarna åt sin lunch klockan nio på morgonen i klassrummet när eleverna såg på. McCourt var så förstummad av skräck att han inte kom sig för att tala om hur det låg till, att eleverna hade haft smörgåskastning för att testa den nye läraren och att han tog till det första som dök upp i skallen för att få stopp på kriget. Samt att han med sin eländiga irländska barndom inte kunde se på hur den goda maten skulle förfaras. Han klarade sig kvar på jobbet och vann klassen på köpet. är hur han får eleverna i yrkesförberedande att börja skriva uppsatser, i stället för att analysera dikt eller skriva referat av "god litteratur" ber han dem ljuga ihop historier på samma sätt som när de totar ihop sina frånvarointyg. Det blir fantastiska uppsatser, när tonåringarna får klart för sig att det är legalt att ljuga släpper hämningarna och de författar, de vill inte lämna klassrummen när det ringer ut. Eller när de deklamerar sina favoritrecept. Till ackompanjemang av olika instrument och diskussionerna efteråt handlar om hur kul det var med blandningen av hot dogs och bongotrummor! ligger McCourts egen osäkerhet i rollen som lärare, att han med sin bakgrund i slum och okunskap egentligen inget har att göra i lärarrum eller bakom någon kateder. Men det är det som är nyckeln till hans framgång med eleverna, han ställer sig inte över dem. Han talar på samma nivå, han erkänner när han inte kan, han säger när han inte vet. Han känner sig lika vilse i tillvaron som de tonåringar han har framför sig. Han säger på ett ställe att han saknar sättet folk umgicks med varandra när han arbetade i hamnen, han saknar att folk är rakt på sak och "inte som collegelärarna som sa: Ja å ena sidan och: Nej å den andra och man aldrig visste vad man skulle tro". sagt att: "de som kan skriva de gör det, medan de som inte kan lär ut det". Frank McCourt har lärt tiotusentals ungar att skriva och han berättar om det på ett fantastiskt sätt. Han kan både och. Jag hade också velat gå i hans klass! Det var bara de ambitiösa och ordentliga som var oroliga ibland, McCourt bekymrade sig nämligen också om dem som satt längst bak, de som gungade på stolar, de som snattrade på lektionerna, de som hade ensamstående mammor. Jag hoppas att alla lärare i modersmål får läsa den här boken, och jag önskar dem förmågan att ta till sig det han säger.

Färgstarka minnen från katedern

Författaren Frank McCourt fortsätter med träffsäkra skildringar från världen där lärare och elever möts. I sin nyutkomna bok Magistern får man skratta högt till episoder från McCourts 30 år av undervisande i klassrum.