Chennet Juhlin heter en konstnär från Västergötland som nu ställer ut ett 30-tal oljemålningar och grafikblad i Piteås konsthall. Han har visat sig i Norrbotten förr, senast på Konstgillet i Boden 2001, och 1990 hängde han i Kiruna stadshus efter att ha premierats med stadens årliga konststipendium.
I Chennet Juhlin ser jag en sådan målare som i grund och botten saknar artistiska utförsgåvor och som kompenserar detta med en stark och envis lidelse. Det finns åtskilliga av hans slag. Oförväget målar de vidare och döljer sin tekniska oskicklighet under feta och starkt lysande färgklattar - kolorist kan man ju alltid kalla sig, och då är det kanske inte så noga med formen. Må så vara men kolorist blir man inte bara för att man är djärv nog att klämma all färg ur en tub och grisa ner duken, koloristen måste förstå sig på färgerna, hur de harmonierar och samverkar och utmanar varandra, och för detta krävs ett särskilt djup i blicken. Endast sällan ser jag något sådant blomma upp i Juhlins måleri, och då förefaller det nästan slumpmässigt. Landskapen, som ska vara norrbottniska, stå stilla. Kulörerna stör ut varandra. Rytmer i islandskap har han kallat en målning men det är en rytm som undgår mig.
Med torrnål har han skrapat fram små expressiva figurer och även politiska budskap. En etsning heter Gaza och där vilar ett rött barn i famnen på en svartklädd moder. En soldat med upprest gevär flankerar bilden som inte säger mycket mer än sin titel. Gaza är fasa.
I anslutningen till utställningen visas en film som heter I ratornas rike där konstnären barfota kliver runt på en klipphäll vid havet iklädd nerkladdad målarblus och med kalottmössa på huvudet. Vänsterfoten är blålila, det ser ut som om han trampat i färgburken. På berget ligger papper som han går lös på med penseln, ohämmat, eller frisläppt snarare. En man draperad i kåpa blandar färg åt honom och bär fram den med rituell högtidlighet. Ratorna är fåglar som Juhlin gör, de flaxar fram på ett flertal av målningarna och deras kraftiga näbbar syns även i grafiken. Fåglarna är stela som flygplanskroppar och jag tror att de förföljer konstnären på något vis, men inte mig.