Färgerna överrumplar

Lynn Gustafsson Måleri och collage Bodens Konstgille Till och med 6 november Färgen och linjen, oskarp och närmast som en förnimmelse av det horisontella eller vertikala, börjar tidigast tala till mig när jag vandrar i Lynn Gustafssons utställning på Bodens Konstgille. Någon känd form eller fast kontur har jag däremot inte att hålla mig till. Lynn Gustafsson gestaltar nämligen vad omvärlden gör i henne och lämnar att beskriva verkligheten i dokumentär mening åt sidan. Uttrycket är istället förankrat i henne själv men att det finns verkliga frågor bakom bilderna är uppenbart. Något har utforskats och upplevelsen är översatt till färg och struktur. Gärna formulerat i blandtekniker där tunna streck i kol eller krita kryper över, i och genom akrylen och oljan. Redan när dörren öppnas till galleriet överrumplar färgen. Intensivt gult möter rött och en ockrafärgad orange i verk med märkliga namn som Weemila. Det känns som något brinner, skumma novemberögon skulle behöva ett par solglas och jag reser långt, långt härifrån. Kanske till Australien. På den motsatta väggen hänger verket Puls. Intensivt rött kräver det uppmärksamhet liksom Ocean Blues längre in i rummet. Det senare är format av blått och guld, eller någon slags gult, och streck med blå krita skapar en rinnande rörelse i verket. Och så, ett kort ögonblick kan jag vila i en mer vitgrön skala, Andante. Tack Lynn Gustafsson för att du bjuder på den! De enskilda verken till trots beror den intensiva bildupplevelsen dock mycket på mängden verk och de starka kontrasterna mellan dem. Var för sig skulle bilderna däremot ha svårare att engagera. Utställningen med en hängning som leder blickarna genom rummet, och som nästan liknar en koreografi, är därför betydelsefull för att kunna upptäcka en annan intressant vrå i Lynn Gustafssons bildvärld. Då hon inte söker fånga det vi kan se runt om oss är inte heller en orientering i vad som är upp eller ner i verken särskilt lätt. Ibland uppstår ändå en horisont, antydd genom rörelsen i penseldragen, men mer påtagligt är det lodräta perspektivet. Påfallande många verk har ett stående format och i flera av dem uppstår en klyfta; något som öppnar sig, att falla ned i, som ljuset kan stiga starkt igenom, men som också öppnar för kluvenhet eller dubbelhet. Lynn Gustafsson är utlämnande på ett sätt som är både ärligt, ovant och tacksamt att möta för den betraktare som ger sig tid att lyssna till klangen i sig själv.

Färgerna överrumplar

"Lynn Gustafsson är utlämnande på ett sätt som är både ärligt, ovant och tacksamt att möta", skriver Norrbottens-Kurirens Regine Nordström i sin recension av Lynn Gustafssons utställning hos Bodens konstgill.