Allt är Idol 2006:s fel. Jag tror att det var där det började. För ett år sedan ungefär. Och om jag minns rätt, var det Peter Swartling som startade trenden. "Du är här för att leverera." "Skitbra! Du levererar verkligen". Och snart var de igång hela högen, jurykompanjonerna och de tävlande. Idol-Markus och Idol-Kalle och Idol-Maja, alla lade de till det i vokabulären. De var skitnöjda och jättebesvikna och allt där emellan, beroende på hur väl de hade lyckats eller inte lyckats med att, just det - leverera.Det fanns en tid, före Idol 2006, när leveranser huvudsakligen var vad tillexempel Arla och Norrmejerier sysslade med för att mjölkhyllorna i butikerna inte skulle gapa tomma. Förstå mig rätt, jag har verkligen inget emot att man överför begrepp från ett område till ett annat, i poesi kallas det för metaforer och är ett sätt att berika språket. Men det är dessvärre inte vad som har skett nu när vi ska hålla på och leverera allihop. Det där enfaldiga lilla ordet har lagt sig som en svältkur över ordförrådet. I de offentliga rummens hörn ligger synonymerna och tynar bort. Snart minns ingen ord som framföra. Eller genomföra. Eller uttrycka. Eller prestera. Maud Olofsson och Fredrick Federley har också börjat leverera. Politik alltså. De är inte med och utformar. Eller åstadkommer. Eller uträttar. Nej då, de levererar. Och jag fattar inte, hör de inte själva hur töntiga de låter? Men de har väl lärt sig av sina coacher. Det är ju vad alla framsynta medborgare skaffar sig idag. Coacher. Det finns inte längre några mentorer. Eller terapeuter. Eller rådgivare. Eller dietister. Eller lärare. Eller hantverkare. Eller fackmän över huvud taget. Alla har de blivit coacher. Som ska leverera.Och är de kvinnor, de där coacherna, så pratar de med gulliga bebisröster. Har ni märkt det? Hur kvinnors röster har blivit allt pipigare. Jag har retat mig på det länge. Och det är inte alls bara de kvinnliga coacherna som låter så där. Det är växeltelefonister och ekonomer och förläggare och producenter och till och med radiojournalister. Rubbo. Jag hörde en kvinnlig, framgångsrik författare intervjuas häromdagen. Hon lät som en femåring. Oskuldsfull och insmickrande. Och hon avslutade intervjun med att fnittra bort en mening om avsikten med den nya boken. Herregud, tänkte jag, sänk rösten kvinna! Låt mig få tro på vad du säger! Ibland undrar jag om det beror på ett missförstånd. Om de har fattat fel. Om de tror att det var frekvensen och inte volymen som avsågs i sången från sjuttiotalet. Ni vet, å, å, å tjejer, vi måste höja våra röster för att höras. Meningen var väl ändå inte att vi skulle bli förstasopraner hela bunten.Om Socialstyrelsen ännu finns kvar och fortfarande utfärdar rekommendationer tycker jag att de ska ta itu med detta. Sex till åtta minuters magstödsövningar per dag. För kvinnor. För att bli tagna på allvar. Och inte tagna på sängen av kollektiv stämbandskatarr. För den dagen, gott folk, kommer det fan i mig att vara färdiglevererat. I Idol och annorstädes.
