Minnet går, men består gör det inte. Innan återfärden söderut gör vi farvälturen genom gamla byn, den med stenarna. Och där blir minnets motsats uppenbar. Det är ju, efter så många årtionden, inte så intressant att än en gång bekräfta det ena röda huset efter det andra, och så ett grått, vackrare än andra. Präktigheten har sitt, liksom det sällsynta eländet. Förfallet är mer accentuerat när det omges av en villakatalog.
Intressantare är då minnesluckorna; att det faktiskt stod ett helt nytt bygge där minnet mindes sly, myggskog och surmark enbart. Katalogen behöver revidering. Att grannens veranda verkligen försökte återuppväcka sekelskiftesglädjen med glas och spröjs, utan att riktigt lyckas, i minnet satt förra förstudörren fast, enkel, direkt. Eller att gamla potatislandet nu blivit fotbollsplan, javisst, liksom det varit i några år nu, mycket kortklippt. Och så den obligatoriska hågkomsten, den jag såg istället för fotboll; om när modern beställde lite gödsel av närmsta bonden, fick ett helt traktorlass och satte potatis i rena dyngan. Potatisarna blev stora som pumpor, som sovjetiska propagandapotatisar.
Vad har vi minnet till? Hade dess förträfflighet fått styra hade jag ingenting nytt sett. Den förbaskade ordningsmannen, regelboken, normeraren mot överraskning och ofullkomlighet. Minneskonsten, vi behöver glömskekonsten! Så kunde jag säga som den gamle bonden gjorde, överraskad och bestört över villorna ett stenkast bort, med mer än trettio år på nocken: tänk, de där nygårdarna i hästhägnan!
Inte heller i Boden gjorde minnet tjänst, bara fragmenten. Hur många gula regementsbyggnader i fyra våningar passerar vi innan Havremagasinets konsthall visar sig? Bodens nationella historia: minnena visar sig som kanoner, stridsvagnar, underliga prylar, ännu fler kanoner, bandvagnar; alla uppställda som järnstaffage framför mer eller mindre tomma byggnader i gult enhetlig statsarkitektur, sekelskiftesmodell 1900. Det enda jag påminns om från barndomens sjukhusvistelser är regementenas gula fasader. Framför dem drillades rekryterna i oändlig exercis. Men själva sjukhuset, själva balkongen där jag stod, är borta. Där är en park med kullar.
Men Havremagasinets utställningar återger oss hoppet om samtidskonsten. Bodenskolans efterföljare, konst med stark röst och så ursinnet i Pussy-riot and the cossacks .
Såren i stadskroppen Boden på väg att läkas, björkarna på ödetomterna gror, återtåget har kanske inte hjältar i Boden, men ytan verkar åtminstone frisk. Glöm era minnen och besök för all del Havremagasinet!