Faran av att sitta i publikens knä

I dikten Svensk hiphop en halvbror skriver han till exempel om "mamma soul" vars barn "saknar självförtroende", "pappa jazz" som sedan länge är akademisk, "morbror funk" som är "en dålig förebild, / gubbsjuk / och vilsen i livet". För halvbrodern hiphop känner dock poeten en större värme. Det vittnar hans nya diktsamling också om, både till form och motiv. Här finns till och med några rhymes försiktigt insmugna bland raderna. Boyacioglu skriver lättillgängligt, med viss humor, somliga ordvändningar är oväntade och precisa. Det får man säga. Värre är det med det hans naivitet, som ibland känns rent utstuderad. Strävan efter att skriva lagom finurliga dikter som kan vinna estradpoesipublikens hjärta. Det här är naturligtvis ett material som är tillkommet med en sådan situation i åtanke, och inget fel med det, men när Boyacioglu skriver saker som "Dikterna är som små elaka barn, / man ger dom godis / och dom busar ändå", blir det helt enkelt för mycket socker. Det återkommer boken igenom, trots att stoffet kan vara nog så tungt. Kan då inte poesi få vara just söt, enkel, populär? Förvisso, men om den är det av inställsamhet gentemot läsaren är det inte förvånande att resultatet sedan blir ganska magert. Nästa gång tycker jag att Boyacioglu ska försöka skriva en bok som inte lika ivrigt vill sitta i publikens knä. Det är inte säkert att den - publiken - blir mindre för det.

Faran av att sitta i publikens knä

Daniel Boyacioglu är en poet som är noga med att tala om varifrån han kommer, vilka som varit influenserna, var sympatierna och antipatierna ligger.