I Anders Grönros film Jag saknar dig - inspelad i Piteå - gestaltar de tvillingarna Tina och Cilla som döden sliter itu. Fast inte helt och hållet: Tina som blir kvar kan tala med sin döda syster och betrakta henne i spegeln som hänger på väggen i flickrummet där den ena sängen aldrig kommer att vara obäddad mer.
Filmen bygger på den Augustprisade romanen Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl. Boken kom till i ett samarbete med Kinna Gieth som hade förlorat en tvillingsyster och ville ha författarens hjälp med att berätta om sin sorg. Historien är alltså till stora delar sann.
- Jag har aldrig upplevt någon näras död på riktig, och då är det svårt att hämta någonting ur ens eget liv. Däremot har boken varit en stor inspirationskälla, att man kan leva sig in i och känna empati för Kinna som har varit med om det här på riktigt, säger Erica Midfjäll.
Jättejobbigt
Den ensamma tvillingens smärta går naturligtvis inte att föreställa sig för den som inget tvillingsyskon har. Hon beskriver det som att hon trycker på en punkt för att få känslorna att välla fram.
- Det var jättejobbigt att se hur Erica reagerar och gråter, och jag gråter också så att vi kan prata om det sedan, och andas ut, men just den stunden är det på riktigt lite grann, säger Hanna Midfjäll.
De hade redan gjort upp vem som skulle spela vem av systrarna (den ena duktig och osminkad, den andra vild och sminkad) när de klev in på provspelningen som hölls i Studio Acusticum för några år sedan.
Olika tonåringar
- Om man kollar på hur vi själva var i tonåren: jag hade inte någon fast identitet, hade inga direkta mål, man var som lite mer spontan, impulsiv, medan Hanna hade mera säkerhet, säger Erica Midfjäll.
- För mig var ytan inte viktig, jag var lite mer som mig själv, var lite pojkflicka, för mig var det viktigt att kämpa för världen och alla dess barn och vara med i politiken, säger Hanna Midfjäll som varit ordförande för SSU i Kiruna, men nu har som målsättning att utbilda sig till barnpsykolog.
Anders Grönros berättar att folk i branschen sade att det inte skulle gå att göra filmen eftersom det skulle bli för svårt att hitta ett passande tvillingpar: urvalet i Sverige är för litet. Ett tag funderade han rentav på att använda specialeffekter, men med tiden insåg han att det var nödvändigt med ett tvillingpar. Och det som gjorde att han valde Erica och Hanna var att deras personligheter i så hög grad överensstämde med Tinas och Cillas. Framför allt greps han av Ericas skådespeleri.
Närhet i känslan
- Erica kunde hela tiden referera, hon kunde hela tiden gå in i att Hanna har dött. Det blir en sådan otrolig närhet i känslan som de har som tvillingar, säger han och betonar att de givetvis har ett stort mått talang och utstrålning också men framför allt i de svåra scenerna ser han tvillingskapet som en tillgång.
- Där kan man komma nära till att brista, säger han.
Ja, hur gör man egentligen för att det inte ska brista, för att det inte ska bli för mycket?
- Det var det som just var så härligt med den här rollen, säger Erica Midfjäll, att det inte finns någon mall för hur Tina ska reagera, det finns ingenting som kan förbereda henne på det, därför finns det inga regler om det är för mycket eller för lite, utan det är verkligen spontant, det som man lyckas få fram, det bara kommer.
Sällsamheter
- Det som man får fram, det är rätt, säger Hanna Midfjäll.
Cilla dör, men finns kvar. Sådana sällsamheter är något som Anders Grönros ägnat sig åt tidigare: i början av 1990-talet filmatiserade han Maria Gripes roman Agnes Cecilia - en sällsam historia. Och för några år sedan gjorde han en dokumentär om mediet Sture Johansson som stundom får besök av en egyptisk ande vid namn Ambres.
Tror du på spöken?
- Nej, inte så som du frågar. Men jag tror däremot att hela vår verklighet och hela vår tillvaro är mycket mer än det vi bara ser och hör och det materiella, som är synligt och påtagligt, det tror jag. Ingen annan vet, så jag vet inte heller vad som eventuellt skulle kunna finnas. Men det är tillräckligt många människor som talar om det, bland annat den här flickan som berättar den här historien som upplevde att hon mötte sin syster, säger Anders Grönros.
Osynliga band
En klocka stannar när döden kommer, en spegel spricker, när Tina spelar fiol hör hon sin systers tvärflöjt. Även Erica och Hanna Midfjäll har sällsamheter att berätta, om de osynliga band som finns mellan tvillingar. När de var sex år ramlade Hanna i lekparken och slog i näsan riktigt hårt varpå Erica som befann sig inomhus började skrika för att hennes näsa gjorde ont.
- Men jag tror att det där är någonting som alla kan utveckla, har man en kompis med sina interna skämt, en bästa kompis, har man en morfar, ett syskon, vem som helst, det där är någonting man kan utveckla, säger
Erica Midfjäll.
- Det har helt att göra med hur man jobbar fram sin egen relation till varandra. Alla människor kan, säger Hanna Midfjäll.
Fördjupad relation
Snart ska de skiljas åt. Hanna ska fara iväg från Kiruna och studera. De vet att det kommer att bli påfrestande: den första gången de var ifrån varandra i mer än ett dygn var vid 16 års ålder, då Hanna for på SSU-läger i Stockholm. Därför är de tacksamma över att få ha gjort filmen tillsammans.
- Om möjligt så har vår relation fördjupats på grund av filmen, vi har fått spela upp vår största rädsla och få se hur man kan reagera och förhålla sig till det, och det känns som att vi klarar oss nu, att vi vet var vi har varandra, säger Erica Midfjäll.