Så här tre avsnitt in i HBO:s senaste storsatsning Game of thrones kan man börja lämna ett omdöme. Det är, hm, sådär. Lovande, men inte lysande.
Inte är det som Battlestar Galactica som fortfarande är den märkvärdigaste fantasyserien vi människor sett hittills. Där drogs man in i en komplex värld på en gång, och intresserade sig och kände för eller emot karaktärerna genom seriens fyra säsonger och tillhörande utväxter i form av tv-filmer och webisoder. Nu höjer någon på ögonbrynen och påpekar att Battlestar Galactica inte är fantasy, utan science fiction. Men se, där har man fel. Trots rymdskepp och robotar utspelas BSG (som man förkortar det) inte i framtiden, inte heller är det allt för olikt den jordeliga verklighet vi känner till bara alltför väl. Och beröringspunkterna med Game of thrones är flera, redan i inledningen av båda serierna får vi se hur något fullkomligt oväntat och omänskligt inträffar och förebådar det som komma skall. Lägg till det en härlig kvasireligiös underton på allt, och ett vuxet perspektiv i form av tämligen avancerade moralfrågor och
sexualitet, och vips så ser man att Game of thrones avsikt är att visa upp en värld minst lika komplex, våldsam och mångfacetterad som någonsin BSG.
Känns irriterande
Men, tre avsnitt in i Game of thrones finns det ett flertal karaktärer som känns irriterande mer än något annat. Jag pratar bland annat om Nikolaj Coster Waldaus i rollen som den incestuöse prinsen Jamie Lannister. En tråkigare skådespelare får man nog leta efter. Och psykopaten han spelar är också sällsynt träig och endimensionell. Och det finns ett par till, men dessa har inte getts tillräckligt med utrymme ännu. Kanhända att de vecklar ut sig till intressanta vad det lider. Den stora invändningen jag har gäller egentligen något helt annat.
Effektsökeri
HBO hade länge ett rykte om sig som ett vågat tv-bolag, som inte väjde för kontroversiella saker som grafiskt våld och dito sexskildringar. Således är det huvuden som flyger, blod som sprutar, nakna kvinnor och frustande samlag redan i första kvarten. Det stör mig och jag tror inte jag är särskilt mycket moraltant bara för det. Effektsökeri är effektsökeri helt enkelt. Dessutom är jag tveksam till hur motiverat det är rent dramatiskt. Särskilt i dessa tider när det här görs på regelbunden basis och framstår som det naturligaste i världen. Som våldet i (engelska) Torchwood eller det nakna i (amerikanska) Shameless. Det känns som om HBO tävlar med andra när det gäller det här. Det är inte särskilt klädsamt.
Men, med det sagt, vem kan motstå drängfulla dvärgar, beskyddande jättevargar och snobbiga tronpretendenter som får kring huvet av sina undersåtar? Vem gillade inte Sagan om ringen men tyckte Frodo var så störande söt att man jublade skadeglatt så fort Ringvålnaderna fick lite korn på honom? Det finns väldigt lite gulligt över Game of thrones. Och det är episkt, med en slags hotfull och smutsig ångest som vilar över hela produktionen. Jag kommer att fortsätta kolla, inte tvångsmässigt som på värdelösa The Event, utan för att jag verkligen gillar det, med (bröst)vårtor och allt.