Fantasy ? fängslar och trollbinder

Redan 2004 visade Svenska barnboksinstitutets bokprovning en rejäl ökning av fantasy på svenska. Bland barnböckerna hittade de 1999 två titlar. 2004 var antalet hela 68. Och den nivån lär vara fortsatt hög. Under hösten har de kommersiella förlagen sprutat ur sig böcker, översatta till svenska eller skrivna på svenska, som rör sig ganska fritt mellan genrerna fantasy och science fiction (SF). Och för läsare från unga barn till vuxna. Det är allt från tung, tung (tjocka böcker) fantasy eller ?high fantasy? med en medeltida men påhittad värld där magin griper in i människors liv som hos amerikanska Robin Hobb. Hennes verk är till för den som vill kliva in i ett samhälle med många människor och följa deras inbördes förhållanden. Berättelserna sträcker sig över lång tid och i dem finns många länder att lära känna. Nu senast har Natur och kultur översatt de tre delarna i Den gyllene mannen (The Tawny Man). Den sista, Narrens öde, har kommit i höst. I utgivningen finns också mycket lätta verk som närmast liknar ett hopkok av lite drakar, semiockulta fenomen som telepati, dystopi och en föräldralös med ett utstakat öde. Just den där föräldralöse eller med någon okänd förälder, ofta dessutom med ett okänt namn eller namn som inte får användas, är viktig för dramaturgin i genren ? och en ren efterapning av Nya testamentet. (Även Harry Potter är föräldralös och offer för sitt eget öde!) Något som närmast är självklart då fantasyn lutar sig tungt på både folktro och den religiösa tro som formades vid medelhavet för en sådär 2.000 år sedan. I romanerna dör dock inte den utvalde på korset utan, de oftast unga, huvudpersonerna överlever och blir i stället hjältar. Som sagoformen fordrar återkommer de ofta till hemmet, kan också vara stammen och hos Robin Hobb också till själva livet, efter avslutat uppdrag eller får veta allt om sitt ursprung. Troll, alver och drakar Men trots alla djinner, troll, alver, vrener eller drakar som i en härligt, frustande blandning samsas i de mytisk-magiska genrerna SF och fantasy blir böckerna aldrig lika otäcka eller trösterika som religionens på allvar tagna myter. Berättelserna får inte heller politiska konsekvenser då inga verkliga krig finns att utkämpa i Guds namn. Det skulle i så fall vara om läsare som aldrig kommit i nära kontakt med de verkliga religioner som ännu utövas börjar ta deras myter på lika lite allvar som fantasyns påhittade. I dagens hårdnande religiösa klimat, där tron för många inte längre är en privatsak utan en väg till makt över hela samhällen, kan det närmast räknas som en förhoppning. Den idéburna fantasyn, som kanske C S Lewis, mest känd för sina böcker om landet Narnia och lejonet Aslan, är den tydligaste företrädaren för, har också fått stark konkurrens från berättelser där äventyren och striderna mellan olika grupper dominerar. Att fantasyn mer än många andra genrer uppträder i andra medier som rollspel, live, TV- och datorspel där användarna påverkar förloppet har säkert betydelse för den förändringen. Ur höstens bokutgivning kan man till exempel välja Vren av debuterande Lotta Olivecrona ? ett slags blandform mellan SF och fantasy. Men där tekniken den klassiska SF-romanen står för utveckling och framgång är blandformen mer pessimistisk. I både Vren och Glastornen av en annan debutant, K G Johansson, har vi hamnat bortom den utvecklingsoptimisktiska framtiden. Det moderna västerländska projektet har havererat. Kvar finns ruiner, bortglömd teknik och en återgång till ett liv före den industriella revolutionen. Rester av det historiska skeendet har däremot omformats till myter. Dialoger med djur och ting I nästan all fantasy kan människor kommunicera med djur eller andra väsen, ja till och med ting. Man kan se det dels som en längtan hos den urbana människan efter en närhet med en besjälad verklighet dels en längtan i vår ensamma tid efter en kontakt med en jämbördig varelse som aldrig sviker. Däremot är det lite förvånande att inte fler författare använder genren till att diskutera människan utifrån någon slags humanistisk eller utopisk grund. Även om det här är religion på låtsas tyder intresset på att det finns en försök att genom andlighet förstå människan och konflikten mellan att göra rätt eller fel. Få författare tycks dock undersöka något verkligt främmande och oavsett om berättelserna utspelas i en påhittad medeltid eller ej blir människan aldrig en överraskning. Därför är det så uppiggande att i den senaste utgivningen stöta på djinnen Bartimaeus i britten Johathan Strouds trilogi. Utan att närmare gå in på innehållet har författaren valt att göra sina karaktärer lite oväntat utvecklingsbara. Inför den avslutande delen står Djinnen, som levt i massor med år och som framkallas som slav av magiker, människan Kitty utan makt och inflytande och den allt girige magikern Mandrake och funderar. De kan följa sin respektive flock men de kan också välja en annan väg. Vilken är dock lite oklar. Bartimaeus själv är för övrigt en riktig kul typ med ett svällande ego, och Stroud har dessutom valt en lite komplicerad litterär form där han låter djinnen både tala i löpande text och i en notapparat. Det är fantasy för en driven läsare helt klart, och intressant att följa. Kommer människans fria val, förmåga till empati och osjälviskhet att användas för att skapa en bättre värld? Hos Stroud finns nämligen ingen orörd rörare, bara en annan vanlig karaktär i genren ? en okänd makthungrig i skuggorna ? att störta eller följa.

Fantasy ? fängslar och trollbinder

Fantasy och science fiction kan tillgodose människors längtan efter närhet med en besjälad verklighet. Men lika trösterika som de verkliga religionernas myter blir de aldrig. Det är ett par av Regine Nordströms slutsatser efter att ha läst några böcker ur höstens utgivning.