Jag tycker, först och främst, att det finns något lätt otäckt i det här. Alltså, inte bara i Ariel Pinks musik, utan överhuvudtaget när det kommer till unga amerikaner, särskilt när de kommer från Los Angeles, och deras ironiserande över sin egen musikaliska historia. Och då inte bara sin egen inhemska lounge-psykedelia, för visst låter det här en hel del som Curt Boettcher och hans projekt Millennium och Sagittarius? Eller varför inte Electric Prunes?
Det är obehagligt, jag ser framför mig karaktärer i tidiga Bret Easton Ellisromaner, hur de sitter helt väck på dödsknark med stora dollarsedlar ramlandes ur fickorna, och de lyssnar på det här, och själva valet av soundtrack med sin uppenbara distans från verkligheten och nuet är helt uppenbart.
Och ännu mer obehagligt är det förstås att det är fantastiskt bra. Fantastisk popmusik. Lite i samma begreppsvärld som Magnetic Fields, men där kärleken som ämne för dagen ersatts av något mer cyniskt och definitivt. Det är mer 1970 än 1967, om man säger. Samtidigt nog modernt för att passera för just modernt. Fuzzgitarrerna surrar hotfullt bland de många och svåra ackordsvändorna. Trummorna låter som vore de programmerade på 1980-talet, och det kanske de är, jag vet inte, men musiken väger liksom lite för lite i alla fall. Inte kvalitativt, utan rent fysiskt. Som ett ont och ungt spöke. För mig personligen, som är mer intresserad av varför saker går sönder mer än varför de fungerar, är det här en rätt så perfekt skiva. Men den känns lite som en småskalig undergång. Som slutet av Boogie Nights, filmen, eller som Altamont. Som när det uppenbaras för alla inblandade att en era är över. Det är häpnadsväckande för en utomstående. Jag måste lyssna igen och igen.