Fantastiskt, Frida!

Det kom aldrig 800 personer för att se Frida Hyvönen. Men cirka 300 personer gjorde det. Därav onsdagens flyttning av konsertsal, från Stora salen till den mindre. Av rent egoistiska skäl är jag glad åt det. Frida Hyvönen börjar med första singeln från nya skivan Silence is Wild, nämligen Enemy within. Hon går ut hårt, en större röst i pop-Sverige får man leta efter. Hon plinkar rastlöst på tangenterna, över travande trummor. Tillsammans med trummisen Tammy Karlsson och basisten Linnea Olsson låter det lättsamt, nästan obrytt uppspelat, men det är garanterat en illusion. Tammy Karlsson kompar på det bästa sätt jag hört. Frida Hyvönen är långt ifrån sval även om hon är svävande i både sång och mellansnack. I crescendot till Pony galopperar till och med trummorna. Frida Hyvönen spankulerar runt scenen med en solfjäder, svalkar de andra också. I ett andetag hörs nervositeten, det här är ändå turnepremiären! Hon dricker whiskey för att kurera ett Amerika-virus. Rösten spricker aldrig, hennes rösttillgångar är sådana att de bara blir charmigt rossliga av något så simpelt som en förkylning. Highway 2 U är avgrundsdjup redan på skivan, live är introt rakt av obehagligt närgånget. Jag minns inte var jag läste det men det stod i en tidning; en artist gav ett försvarstal för en annan artist som sjöng så ljuvt hela tiden fram till konsertens sista låt. Den tyckte publiken var så bra. "Men förstår de inte, det är ju därför den är så bra", svarade hon då. Frida Hyvönen däremot, hon använder aldrig de små bokstäverna. The Modern får en tjurig cello till sällskap. I Dirty dancing framträder berättelsen ännu mer, om att träffa sin barndoms vänner och finna dem vara helt andra personer eller bara uppvuxna. Allt är fulländat. En excentrisk sångerska och en stor flygel kan tydligen ha den effekten. Abort-låten December markerar Hyvönens humoristiskt morbida sida, ihop med hennes lättsamma scennärvaro hittar hon hela tiden nya djup att verka i.