Bara en av de väldigt många träffsäkra och finurliga detaljer som förekommer i Martin Högdahls debutfilm Isdraken (som har en elvaårsgräns, fast den egentligen mera är en barnfilm än en ungdomsdito OCH den angår förvisso vuxenpubliken också!).
Jag blir både angenämt överraskad och väldigt glad, över att mötas av denna fantastiskt fint uppfattade och alldeles äkta film; om utsatta barn i vår egen samtid och all den energi, närvarokänsla, förståelse (inga som helst falska eller inställsamma tonfall här inte) och respekt (gentemot främst de medverkande barnen) som den är så frikostigt förpackad med.
Elvaårige Miks (Philip Olsson är totalt lysande hela tiden) är en med röd kalufs försedd elvaårig förortsunge, i avsaknad av mamma och med en i stort sett frånvarande (på valfritt sätt) hårdrocksfarsa som mest super men någon gång också jobbar fram ett trumsolo med sitt band, The Motherfuckers.
Det finns en äldre brorsa också. Men till sist blir det ändå för mycket av allting och när farsan åker in på behandlingshem så sänds Mik i väg till sin hippiefaster (en fantastiskt lyhörd Malin Morgan uppe i Norrland någonstans) (filmen är inspelad i närheten av Älvsbyn) och där bara hatar han att vara. Till en början, åtminstone.
Han lär känna ett gäng lokala jämnåriga hårdingar, försedda med sparkstöttingar. De har tillgång till en hemmasnickrad farkost som de kallar för Isdraken och som de, som värdiga efterföljare till Huckleberry Finn på sin flotte på Mississippi-floden, rymmer med ovanpå den istäckta älven.
De kallar sig för "gangsta" och kidnappar katter för hittelönens skull, som de sedan bränner på lösgodis.
Mik blir kär i den underbart speciella Pi (imponerande gestaltad av Feline Andersson) vars ambition är att träna för att bli en ninja och som tills vidare bär öronmuffar av Hello Kitty-modellen.
Han lär också känna det kärvt buttra brödraparet Bengt och Bertil (de underbara Jarl Lindblad och Dick Idman) som bebor samma fastighet men inte har sagt ett ord till varandra på 30 år. Oklart varför.
Jag ser faktiskt inget fel alls i Isdraken, annat än möjligen att den kunde ha fått hålla på en halvtimme till så att vissa av karaktärerna hade fått chansen att utvecklas mera.
Men i vilket fall som helst har Martin Högdahl och hans trupp skapat den piggaste och allra uppriktigaste svenska barn- och ungdomsfilmen (som sagt: även självklart lämpad för vuxna) på mycket länge.
Och som en liten bonusupplysning kan jag ju nämna att den delvis höll på att bli inspelad hemma hos mig också. Delar av inspelningsteamet var ute och rekognocerade hos mig och fann den miljö som erjöds där (en interiör med väldigt mycket böcker!) som mycket attraktiv.
Men så fick de bättre villkor och bestämde sig då för den miljö som de erbjöds i stället. Och naturligtvis: no hard feelings från mig.
För tillfället är det nästan trängsel av sevärda filmer på biorepertoaren i Luleå. Se så många av dem som ni kan men missa absolut inte, under några som helst omständigheter, Isdraken!
Det är den alldeles för hjärtevärmande och kreativt udda för.