Bara en av de vÀldigt mÄnga trÀffsÀkra och finurliga detaljer som förekommer i Martin Högdahls debutfilm Isdraken (som har en elvaÄrsgrÀns, fast den egentligen mera Àr en barnfilm Àn en ungdomsdito OCH den angÄr förvisso vuxenpubliken ocksÄ!).
Jag blir bÄde angenÀmt överraskad och vÀldigt glad, över att mötas av denna fantastiskt fint uppfattade och alldeles Àkta film; om utsatta barn i vÄr egen samtid och all den energi, nÀrvarokÀnsla, förstÄelse (inga som helst falska eller instÀllsamma tonfall hÀr inte) och respekt (gentemot frÀmst de medverkande barnen) som den Àr sÄ frikostigt förpackad med.
ElvaÄrige Miks (Philip Olsson Àr totalt lysande hela tiden) Àr en med röd kalufs försedd elvaÄrig förortsunge, i avsaknad av mamma och med en i stort sett frÄnvarande (pÄ valfritt sÀtt) hÄrdrocksfarsa som mest super men nÄgon gÄng ocksÄ jobbar fram ett trumsolo med sitt band, The Motherfuckers.
Det finns en Ă€ldre brorsa ocksĂ„. Men till sist blir det Ă€ndĂ„ för mycket av allting och nĂ€r farsan Ă„ker in pĂ„ behandlingshem sĂ„ sĂ€nds Mik i vĂ€g till sin hippiefaster (en fantastiskt lyhörd Malin Morgan uppe i Norrland nĂ„gonstans) (filmen Ă€r inspelad i nĂ€rheten av Ălvsbyn) och dĂ€r bara hatar han att vara. Till en början, Ă„tminstone.
Han lÀr kÀnna ett gÀng lokala jÀmnÄriga hÄrdingar, försedda med sparkstöttingar. De har tillgÄng till en hemmasnickrad farkost som de kallar för Isdraken och som de, som vÀrdiga efterföljare till Huckleberry Finn pÄ sin flotte pÄ Mississippi-floden, rymmer med ovanpÄ den istÀckta Àlven.
De kallar sig för "gangsta" och kidnappar katter för hittelönens skull, som de sedan brÀnner pÄ lösgodis.
Mik blir kÀr i den underbart speciella Pi (imponerande gestaltad av Feline Andersson) vars ambition Àr att trÀna för att bli en ninja och som tills vidare bÀr öronmuffar av Hello Kitty-modellen.
Han lÀr ocksÄ kÀnna det kÀrvt buttra brödraparet Bengt och Bertil (de underbara Jarl Lindblad och Dick Idman) som bebor samma fastighet men inte har sagt ett ord till varandra pÄ 30 Är. Oklart varför.
Jag ser faktiskt inget fel alls i Isdraken, annat Àn möjligen att den kunde ha fÄtt hÄlla pÄ en halvtimme till sÄ att vissa av karaktÀrerna hade fÄtt chansen att utvecklas mera.
Men i vilket fall som helst har Martin Högdahl och hans trupp skapat den piggaste och allra uppriktigaste svenska barn- och ungdomsfilmen (som sagt: Àven sjÀlvklart lÀmpad för vuxna) pÄ mycket lÀnge.
Och som en liten bonusupplysning kan jag ju nÀmna att den delvis höll pÄ att bli inspelad hemma hos mig ocksÄ. Delar av inspelningsteamet var ute och rekognocerade hos mig och fann den miljö som erjöds dÀr (en interiör med vÀldigt mycket böcker!) som mycket attraktiv.
Men sÄ fick de bÀttre villkor och bestÀmde sig dÄ för den miljö som de erbjöds i stÀllet. Och naturligtvis: no hard feelings frÄn mig.
För tillfÀllet Àr det nÀstan trÀngsel av sevÀrda filmer pÄ biorepertoaren i LuleÄ. Se sÄ mÄnga av dem som ni kan men missa absolut inte, under nÄgra som helst omstÀndigheter, Isdraken!
Det Àr den alldeles för hjÀrtevÀrmande och kreativt udda för.