Det här är alltså en återföreningsskiva, den första Guided by voices släpper på åtta år. Skulle det vara så att man upptäckte dem efter att de lade av så är det inte hela världen: de gjorde ungefär en miljon skivor när de existerade mellan 1983 och 2004. Så det finns att lyssna på ändå, menar jag. Och det kan säkert vara värt det.
Jag tillhör inte dem som har allt, eller ens flera skivor med dem, men många jag känner skulle ta en kula, eller offra en kroppsdel för dem. Så dedikerade är deras fans.
Egentligen spelade de en slags mix av psykedelia, garagerock och powerpop med tydliga 1960-talsinfluenser. Men de spelade in det på portabandspelare i öknen, lite sådär på fyllan. Eller inte allt förstås. De gjorde skivor på riktigt också, för stora bolag i större studios med lyx som inspelningsbudget och så. Men de skivorna är inte lika bra. Eftersom en stor del av GBVs musik består av det som utspelas mellan toner och fraser: i bruset och brummet. Deras bästa skivor i mitt tycke var därför EP:n Clown prince of the menthol trailer och Bee thousand. Den förstnämnda är HELT kaotisk, men längst inne i stormens öga finns fantastiska små poplåtar. Den senare är bara helt enorm brusig pop i Beatles och, faktiskt, Psychedlic Furs, fotspår.
Och för att jag gillar de två mest, gillar jag även den här skivan. Den är otydlig, överstyrd, liksom slumpartad. Men det känns som att man precis som under sin kreativa topp verkligen lyckas med att föra över alla sina infall och idéer på kassettband i realtid. Och som man önskar sig sin powerpop (men nästan aldrig få) så finns här bara hits. Alltså bara bra låtar, även om det spretar åt alla håll. Lite som med Beatles vita. Det är till och med spretet och mellanrummen som gör det så bra och inte bara en jättelik tårta att tröttna på.
För mig som inte har det här närmast religiösa förhållandet till Robert Pollard och Tobin Sprout (bandets "hjärnor") så är det här en av deras bästa skivor.