Den där stunden före konserten, då man hittat sin plats, nickat till bänkgrannen och bläddrat lite i programmet, är speciell. Det är stunden då man väntar. De tomma stolarna och notställen står på scenen som ett skelett; ett orkesterskelett som snart ska fyllas och bli en levande organism som med sin andning sedan fyller salen med musik.
Det är spelårets första konsert. Kammarorkestern inleder med Divertimento i B-dur, K. 137 av W.A. Mozart. Som verkets överskrift säger är detta musik för förströelse. Det var 1700-talets underhållningsmusik vid finare middagar. Liksom en sådan kan börja lite trevande är den första satsen långsam och smekande men med de för Mozart så typiska små flirtiga infallen. I de två återstående satserna är partystämningen på topp. Mozart var bara 16 år då han skrev detta verk och visst är det ungdomligt i tonen men icke desto mindre kan man inte sluta förundras över denne man.
Kvällens dirigent är Mats Rondin, framstående cellist och professor i cellospel som under de senare åren ägnat sig alltmer åt dirigering. Han är uppskattad och efterfrågad över hela Skandinavien. Det går liksom osynliga trådar mellan Rondin och orkestern. Han dirigerar känsligt men bestämt och uttryckfullt som en målare framför sitt staffli. Det är en fröjd att se honom arbeta.
Kvällens solist Johannes Möller gör entre med sin gitarr. Liksom Mozart gav han sig tidigt tillkänna både som musiker och kompositör och är nu vid dryga 30 ett fullblodsproffs som erövrar världen. I solokonserten Concierto Elegiaco för gitarr, stråkar och slagverk av den kubanske gitarristen och kompositören Leo Brouwer kan man visst ana de sydamerikanska rytmerna och än mer arvet från den klassiska spanska gitarrtraditionen, men alls icke på ett stereotypt sätt. Musiken är ömsöm intensivt dramatisk, ömsom drömmande och rymmer mycken smärta och ljuvlighet. Den frammanar dramatiska inre bilder, som i en film. Det är mycket berörande.
Efter paus är det Kammarorkestern som är i strålkastarljuset. Vi får höra musik av finske Jean Sibelius och svenske Rolf Martinsson. Den senare är en av de mest spelade svenska tonsättarna just nu.
Även "di gamle" gjorde en slags "remix" av egna och andras verk . Sibelius Op 14 Rakastava var i sin första version ett verk för manskör, men skrevs om för stråkorkester av kompositören själv. De tre satserna beskriver den älskade, vägen till henne och slutligen det känslosamma avskedet. Kammarorkestern spelar fantastiskt bra. Det är så skönt att lyssna.
Martinssons verk Kalliope, skrivet 2004, består av 9 satser som speglar karaktärerna hos de nio muserna i den grekiska mytologin. Den fantastiska musiken stannar länge kvar inom en och befäster tanken att varje tid har sina mästare. I kväll har vi fått möta några av vår tids sådana.