Tanken på alltings undergång verkar ha varit lika trolig som den om alltings uppenbarelse och sanning. Siare och sanningssägare trängdes om förklaringarna med poeter, ideologer och fantaster. Magnus Ljunggren, lärdomsbjässen om rysk litteratur, har skrivit en fascinerande bok om de ryska symbolisternas kultur runt sekelskiftet 1900, Poesi och psykiatri.
Det är spännande, som att upptäcka en okänd kontinent. Som ändå är underligt bekant, författare och tänkare som inspireras av Freud och Nietzsche, det är igenkännligt, men de andra namnen är okända eller bara svagt igenkännliga, och utfallet alltid mer drömskt, fantastiskt. Här finns ingenting lagom och väldigt sällan något konstruktivt, åtskilliga av fantasterna drevs västerut efter revolutionen, där slutade man inte sällan i totalitära missuppfattningar och undergång.
Vilka var de, vad drömde de om? Först ut kommer Vladimir Solovjov, som i sina dikter såg det finländska landskapet och i sitt tänkande såg framtidsriket i en förening mellan Gud och människa, gudsmänskligheten. En brinnande mystiker som under sina 47 år satte outplånliga spår och tre gånger i sitt liv såg den gudomliga visdomen uppenbarad, han kallade henne Sofia.
Men först ut kommer kanske lika gärna Friedrich Nietzsche, vars totala frihetsbudskap för människan gick märkligt lätt att förena med den mystik och antirationella skepsis som Dostojevskij och Solovjov gav uttryck för. Otåligheten var stor, skriver Ljunggren, åtagandena enorma, något mindre än mänsklighetens frälsning stod aldrig på dagordningen. Om Nietzsche såg människans frihet som en tung börda, såg Dostojevskij genom denna frihet människan som nådde Gud. Solovjov kallade samma process att "underkasta sig ett fritt Gudsvälde", även om det också var ett tvång.
Så följer alla namnen och deras fantastiska berättelser, Andrej Bely, Alexander Blok, Janko Lavrin, Strindberg, antroposofen Steiner, Freud, Jung och Pasternak. Idéer antas och förkastas, det är panslavism, antisemitism, maximalism, den misslyckade revolutionen 1905 politiserar allting, psykoanalysen kastas in på brasan, 1917 närmar sig. Sverige är inte långt borta, Blok ägnar Strindberg en febrig kult, Belyj åker till Norrköping för att höra antroposofi av Steiner, Heidenstams Endymion får extatiskt mottagande.
Hos de ryska symbolisterna blir det vi kallar väst till öst, sammansmält, övertaget, mer fantastiskt än i ursprungsversionen, överbelyst. Alla tankar får feber, all frälsning är nödvändig. Intensiva liv som kastar mellan ytterligheter, glödande ögon, hypnotiska personligheter. Alla tycks sluta som någonting helt annat, i katolicism, stalinism, nazism.
Ingen slutar i måttfull kompromiss. Och så blir det revolution 1917 och småningom den sovjetiska tystnaden. Ljunggrens essäer om en tid av tumult och apokalypser är fantastisk läsning. Allt var möjligt när tankarna brann i österled.