Fantastisk konsert med Stockholms sinfonietta

Luleå hade fint främmande på lördagskvällen när Stockholms Sinfonietta under Ukko Kamus ledning gästade Kulturens hus. Denna ensemble består av musiker från landets fyra största orkestrar och räknas som en av världens främsta kammarorkestrar. Tyvärr tvingas jag konstatera att premiärglansen redan verkar ha börjat flagna för Kulturens hus. Hur skall man annars kunna förklara det klena besökarantalet, det var nog inte ens halvbesatt i stora salen. Här har arrangören en svår nöt att knäcka. Hur få folk att komma på konserter nu när huset har blivit vardag för Luleåborna? En annan nöt är hur man skall kunna attrahera en något yngre publik. Nåväl, jag har bara en sak att säga till er som inte hade möjlighet att besöka denna konsert: Ni missade verkligen något. Orkestern bjöd på ett frikostigt program med inte mindre än två symfoner, en konsert och ett nyskrivet stycke. Och som de spelade! Prokofievs första symfoni, den som brukar kallas "den klassiska", inleder programmet. Detta är ett ungdomsverk av kompositören och det sprudlade verkligen om framförandet. Första satsen spelas i ett rasande tempo utan att för den delen ge avkall på precision och dynamik. I den andra får Okku Kamu orkestern att låta som om den svävar i ett tyngdlöst tillstånd, jag kan inte beskriva det med andra ord. Dirigenten har orkestern helt i sin hand. Vi får dessutom höra ett flöjtsolo ur den högre skolan i detta verk. Britta Byströms Persuasion följde därpå. Detta är ett stycke med omväxlande rytmiska partier blandat med lugna dito. I de lugnare delarna har hon hittat en mycket vacker och nästan skir harmonik. Här får vi även höra ett fantastiskt vackert fagottsolo. Sedan är det dags för kvällens nästa höjdpunkt, Beethovens första pianokonsert med Stefan Arnold som solist. Vilken fenomenal instrumentalist vi får höra. Total dynamisk kontroll och en klang som jag sällan har hört tidigare. Dessutom är det nästan som om Arnold och Kamu spelar en duett, den första på piano och den andre på orkester, så tight är samspelet. Efter paus spelar så orkestern Frans Schuberts femte symfoni. Det är ur denna symfonis tredje sats som Hasse och Tage hittade ledmotovet till Spader madame, för den som känner till den föreställningen. Jag är stum av beundran för Kamus helhetsgrepp över verket. Dynamiskt är det en helhet. Allt framförs dessutom med fullständig precision. I andra satsen har oboe och fagott ett unisont solo och sällan har väl ordet unisont varit så sant som i det ögonblicket, det är verkligen som ett instrument. Som extranummer får vi höra en ljuvlig version av Sibelius Valse Triste Ni märker kanske att er recensent är lyrisk över denna tillställning. Hoppas att det inte dröjer allt för länge innan vi får möta dem i Luleå igen!