Helt ärligt så tycker jag inte att Jenny Wilson är en särskilt bra låtskrivare. Hennes material är alltid fantasifullt och medryckande på ett sätt som nästan får mig att kapitulera, men inte riktigt. Det känns ändå som att låtarna aldrig blir riktigt så träffande, lustiga eller rörande som de är menade att vara.
Men arrangemangen alltså. Arrangemangen är oftast helt fantastiska - och när fantastiskt arrangerad musik framförs och produceras så fantastiskt väl som på Jenny Wilsons skivor, då märker man knappt om grundmaterialets kvalitet är relativt ofantastisk. Den nya dubbelskivan Blazing är därför som helhet ett lyckat projekt, eftersom Wilson valt att skippa låtskrivarprocessen helt och i stället utgår (till största delen) från 2009 års . Fast nu med ännu fantastiskare arrangemang.
Men hur, undrar ni säkert, får man en nyinspelning av en skiva som bara är två år gammal att låta fräsch? Jag ska berätta hur: gospel. Blazing I har Jenny Wilson nämligen spelat in tillsammans med Tensta Gospel Choir därför att; vem gillar inte gospel? Precis, alla gillar gospel. Och Hardships!-låtarna får verkligen ett nytt liv i och med körsången, som liksom studsar ovanpå ett sprudlande komp av marimba, bas, synt och fingerknäppningar.
Och hur toppar man då en sådan spiritualfest? Även om detta kan jag informera eder: genom Blazing II - en samling eteriska ljudlandskap som ibland snuddar vid 13-minutersstrecket. Med hjälp av producenten Daniel "Fagge" Fagerström har Wilson plockat sönder ett urval av låtarna och satt ihop dem till näst intill oigenkännliga stämningsstycken, utsmyckade med en perfekt blandning av samplingar och instrumentpålägg. Från det exotiska pianostycket The Steps, via den högljutt klottrande penna som avslutar Psaltar, till det sista snubblande bongoslaget i Anchor Made of Gold, består Blazing II, helt enkelt, av Jenny Wilsons mest fantastiska arrangemang hittills.