Fantasi och lekfull humor

Englund är född och uppvuxen i Luleå, sist vi såg hennes bilder var på Konstens hus 1998 och man kan konstatera att hon i denna utställning fortfarande är trogen den stil hon uppvisade då. Kanske med den skillnaden att färgskalan är mer nyanserad nu. På små pannåer i kammarformat, grundade i en ton av ljusockra, tecknar hon upp en inre värld av infall, fantasier och tidskommentarer. Konst skapas av konst sägs det, eller rättare sagt inspireras av konst. Det är det som utgör vår bildtradition och som vi alla lutar oss mot vare sig vi skapar konsten eller betraktar densamma. Anna-Karin Englunds bildspråk ligger stundom nära den tecknade seriens. Man kan emellanåt ana influenser från Carl Barks fabelfigurer, hans hundmänniskor som ofta befolkade gamla Kalle Anka-serier. De förvända perspektiven i Mauritz Cornelis Eschers bilder återfinns som en referens i bland andra Englunds bild Surfarhunden. Man kan ana barockens fäblesser för svävande figurationer mot öppna himlar i exempelvis bilden Apport där två hundar svävar tillsammans med en gul liten en boll i ett tegelschakt mot en blå himmel. Anubis, den egyptiska schakalguden efterlevnadens gudom, hänger som ett mumiefodral i ett dunkelt rum där två hundsilhuetter enkla som hällristade figurer, står kyssandes mot en upplyst dörröppning. Hane och hona är lätt utläsbara ur formerna. Hunden som har fått Bygglov ser bekymrad ut där han står över stadens skyline medan strutsbyråkraten i bakgrunden har, tillfälligt förnöjt, lyft sitt huvud upp ur sanden. I fonden tornar hotet från en svart och gruvlig tornado upp sig. Än så länge är allt gott och väl. En annan tidskommentar ser vi i bilden Full beredskap - den leder tankarna till elfte septemberhändelserna i New York då American Airlines Flight 11 flög in i ett av tornen på World Trade Centre. Bilden visar planets blinkande navigationsljus (lysdioder) mot en mörk himmel just innan kollisionen. Dessvärre tycks batteriet ha tagit slut efter vernissagen, det blinkar inte längre, med detta förloras ju mycket av poängen! Anna-Karin Englunds bilder är präglade av fantasi och lekfull humor. Hon är inte ensam om det tillbakablickande perspektivet. Barndomens form och fantasivärld utgör en växande genre. Där är allt gott och väl, bara roligt. Det är som i Kalle Anka, hur än huvudpersonerna hanteras, exploderar, slår sig, eller får pianon i skallen så reser de sig och fortsätter som om ingenting har hänt. Hur var det nu Elmer Diktonius sa, "Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten." Vart tog allvaret vägen? Försvann det med ungdomskulten?