Blodsbunden är en utvecklingsroman av uppbyggligt slag, men lyckligtvis inte odräglig utan full av humor och medkänsla. Terapeutisk och förstående, men inte utan distans.
Gossen Amadeus, en far som är egyptisk atomfysiker och en mor som är lika adlig som hon är neurotisk, med långa släktband ner i det kollapsade Österrike-Ungern. En uppväxt med ena foten i förorten och den andra i Franska skolan, svårt mobbad. En dubbel tillvaro mellan två föräldrar varav den ena drömmer om att sonen är mattegeni och den andra om att han är blåblodig i tillfällig exil.
Romanen är konstruerad i ett växelspel mellan då och nu, mellan barndom och vuxenliv (journalist) och familj. Korta kapitel i en klapp-klapp rytm som är mycket effektiv, intensiva kortnoveller sammansatta till roman som driver handling och läsning.
Utvecklingen består i Amadeus sympatiska och ihärdiga kamp mot sin barndoms fantomer. Om den klassiska utvecklingsromanen oftast är en strid mot faderns minne är det här en roman om konsten att brotta ner en härskande morsfigur. En kvinna som inkarnerar begrepp som självbedrägeri och härskarteknik, en hustru som tidigt blir änka, en dotter till någon avsutten habsburgsk gren, en hypokondrisk neurotiker ur europeisk kultur och missförstånden hos en degenererad överklass.
Mitt i detta en gosse som alltid är bäst, alltid tar ansvar, som slås men aldrig slår tillbaka, som står ut och till och med organiserar pappas begravning eftersom mamma får migrän så fort livet kallar på henne.
Och i de varandra speglande kapitlen måste han ansvara för sitt eget vuxenliv efter denna sneda uppväxt, normalisera sig i förhållande till en älskad hustru och flera älskade barn. Det går inte utan svårigheter, men det går, han är ju konstruktiv och noggrann sedan barnsben.
Romanens svagaste parti är den utdragna skildringen av hur Amadeus löser problemet huruvida han ska ställa upp som spermadonator åt sin lesbiska vän från Australien. Som glödande punkt för dramats förlösning känns den sökt, en svacka i den annars koncentrerade skildringen. Jo, alla de moraliska frågeställningarna om barn, ansvar, föräldraskap och arv finns där, men i en ställföreträdande svart-vit form som konstrasterar lite för skarpt mot romanens i övrigt frodiga kolorit.
Blodsbunden är en fängslande roman med sin lakoniska humor och sin djupa medkänsla, inte minst huvudpersonens känsla för sig själv. Som tillslut får sin förlösning och där, i en slags underförstådd konstruktivitet avslutas romanen.