Åh, vad jag gillar när man tar barn på allvar. När man inte skriver dem på näsan och när man liksom litar på att de kan hänga med. Och framför allt när man satsar på genomarbetade berättelser.
Eskil och Trinidad har redan utsetts till Europas bästa barnfilm och för Stephan Apelgren är det här definitivt en fjäder i hatten. Från tramsiga Sunes sommar och Pistvakt, via polistjafs i några Wallander-rullar – landar han i denna otroligt fina historia om 11-årige Eskil (Linus Oscarsson) som måste flytta från den ena norrbottniska orten till den andra, allt eftersom pappa Roger (Torkel Petersson) får nya kraftverksuppdrag. Och i grunden är detta en väldigt ledsam film, där Eskil aldrig hinner fastna på skolfotografierna och där ”Det är ju ändå ingen som vill ha mig” ekar i mitt värkande mammahjärta.
En av filmens största behållningar, tycker jag är att Stephan Apelgren vågar göra det just ganska ledsamt. Eskil ÄR faktiskt på riktigt ledsen – trots sin enorma tapperhet – och både pappa, hockeytränaren Krister (Jonas Inde) och mystiska Trinidad (en fenomenal Ann Petrén!) är rätt sorgliga figurer som alla bidrar med djup. Liksom skilsmässohistorien som behandlas med lika delar varsamhet och upplyftande ledighet.
Dessutom har Apelgren lyckats få in både spänningsmoment och en del humor, inte minst genom den visuellt tacksamma hockeyn som är en både klockren och ganska enkel bihistoria. De norrbottniska miljöerna, dialekten som får ta plats och de otroligt imponerande insatserna av både Linus Oscarsson och Saga Midfjäll (kompisen Mirja), gör ju inte saken sämre.
Att på mindre än två timmar lyckas frambringa både skratt, tårar och hjärtklappning – utan att det känns konstgjort – är skickligt.