Och vad händer när hjärnan sviker, oordningen tar över och verkligheten smulas sönder likt ett snöfall?
Det är smärtsamt, mycket smärtsamt men också stundtals vackert när det norska danskompaniet, Stellaris Dansteater, tar sig an sjukdomen Alzheimers.
Tematiskt presenteras ett jag, huvudpersonen på en film, där sedan dansarna gestaltar personens olika karaktärer. Här samsas barnets nyfikenhet, med den strävsamma arbetaren, förförerskan och den förförde, bokmalen med råstyrka och piss off attityd, men också den oändliga osäkerheten.
Och gestaltningen går djupt in i själen, når hjärtat, när publiken faller rätt ned i denna krigszon. Ett jag i ständigt krig med själv. Ångestdrivnet brottas verkligheter ömsom mot varandra, ömsom parallellt, tills själva strukturen faller samman, allt stundtals är upp och ned och bara minnesfragmenten återstår. Då när den sjuke slutligen släpper taget.
Koreografen Solveig Leinan–Hermos båda föräldrar drabbades av denna sjukdom. Det märks. Tillsammans med de medskapande dansarna har hon skapat en mycket stark och djupt berörande föreställning som verkligen får en att omfamna livet. Jag tänker, därför existerar jag var den franske filosofen René Descartes absoluta sanning. Efter denna föreställning, varför inte säga; Jag minns, därför existerar en gemensam verklighet...