Aldrig är Christine Falkenlands prosa så effektiv som i de dunkla drifternas inferno. Det visar hon med isande konsekvens i sin nya roman Sfinx, en skildring av den besatta svartsjukan. Precis som det brukar vara i Falkenlands böcker har ingenting särskilt hänt, inte i den yttre världen. En skilsmässa, känslosveket är obligatoriskt, men ganska konventionellt.
Dock är det drivfjädern för undertryckta passioner och ett undermedvetande som borrar sig upp i ljuset för att förhärja och förstöra. Skuggsidans ofrånkomlighet, alltid livnärd av andras trygghet och kärlek.
Så har det alltså varit i en rad av hennes böcker, och så är det även i Sfinx. Hon, huvudpersonen, är den gamla hustrun som förblir anonym men riktar sina brevkommentarer till Claire, den nya hustrun. Som rimligtvis är helt oskyldig till hennes vansinniga svartsjuka, men ofrånkomlig som jämförelseobjekt. Den hon egentligen hatar är mannen, men den som drabbas är kvinnan, för hämnden kommer väl att ta bättre då.
Det finns en förlust, den måste kompenseras. Den arbetar sig fram i en frenetisk kartläggning av Claires och Felix familj, och blandas med de egna fantasierna om hur den nya familjen lever och har det. Hur är det med deras vackra son? Hur inreder de sitt sommarhus, vad äter de till middag? Namnen existerar bara hos andra, men hon, hatets kraftcentrum, har inget namn. Hon lever sitt liv genom deras liv, fantiserar om att ställa allt till rätta, och eroderar själv under tiden.
Hon har en dotter, Ma, som inte har annat val än att själv bli sjuk och orolig i ljuset av moderns sjuka. Skulle hon kanske bli en fin fästmö till Felix son, så småningom? Allt omkring modern, allt vardagsliv falnar bort medan hon tränar sin kropp och sitt sinne för den kommande hämnden. Hon drömmer om sina starka händer runt Claires hals. Dottern rationaliseras undan, arbetet som konstnär saknar betydelse, ett anorektiskt beteende etableras. Patologin är obehaglig, men skickligt beskriven.
Vad bestod förlusten av, vad var orätten? Det fysiska må vara, Felix hade lätt för den sexuella förnedringens lust, men det psykiska var värre. "... förförelsen av min själ. Förlusten av det goda, frånvaron av nåd."
Känslornas tvillingnatur är ett klassiskt tema i litteraturen. Falkenlands kristalliska språk framhäver denna dualitet och den abstrakta symbiosen mellan kärlek och hat. Hur det går med hämnden är inte helt tydligt, men inte heller helt väsentligt. Den ofta kliniska skildringen av hämndens psykopatologi är bokens egentliga innehåll, och dess lite stumma begränsning. Att läsa om passion som bara visar sig genom sin skugga och att låsas in i ett sjukt sinnes egna förutsättningar är även det en dualistisk upplevelse.