"Faces kommer att överleva allt"

Faces
Five Guys Walk Into A Bar
Rhino/Warners

Kultur och Nöje2004-09-16 06:30
Rolf Nilsén
Först:<BR>Det här är den enda cd-boxen ni behöver för närvarande (kanske under resten av året).<BR>Sedan:<BR>Ni kommer att ha det så kul när ni lyssnar till de 67 numren här, fördelade över en kvartett cd-skivor, att ni nära nog inte kommer att tro att det är sant (men det är det).<BR>Fakta:<BR>Av de 67 låtarna är 31 tidigare ej outgivna och/eller väldigt sällsynta. Pianisten Ian McLagan, som producerat och plockat ihop urvalet till boxen, har gjort så gott som allting rätt. Vare sig man har minnen av Faces från 70-talet eller har introducerats för dem först långt senare så kommer man att storligen älska det här.<BR>Någonting annat är bara omöjligt.<BR>För mig var det så att det var Faces, från England, och J. Geils Band, från USA, som definierade rockmusiken under 70-talet. Led Zeppelin, The Who och Stones fanns ju där också. Men de lyckades aldrig låta (både) så otämjt explosiva och så expertmässigt partystimmiga som de här två grupperna så obesvärat gick i land med.<BR>Titeln på den här boxen är ju förresten väldigt belysande. Faces handlade lika mycket om att sitta på (i princip vilken) bar som helst och ha kul, som att repetera, skriva och spela musik.<BR>Eller mera, faktiskt. Mycket, mycket mera.<BR>1969 hoppade sångaren Steve Marriott av från Small Faces och anslöt till Humble Pie. Kvar blev då McLagan, trummisen Kenney Jones och basisten Ronnie Lane. <BR>Snart kom sångaren Rod Stewart och gitarristen Ron Wood, som ledsnat på Jeff Becks diktatorsfasoner i den grupp som bar hans namn (och där Wood hade spelat bas) och där de hade spelat in odödliga mästerverk som Truth (1968) och Beck-Ola (1969).<BR>Faces blev ett faktum. Och det evigt pågående partyt kunde starta.<BR>Vad som sedan inträffade under några år; mellan 1970 och 1974, var häftigt stötsäker rock?n?roll på plattor med namn som First Step (1970), Long Player (1971), A Nod Is As Good As A Wink To A Blind Horse (1971), Oh La La (1973) och Overture/Coast To Coast (1974).<BR>Grabbarna i Faces spelade och festade och turnerade och festade ännu mera och hade så kul och erbjud sin publik så mycket roligt också, att baksmällan till sist var det enda rimliga alternativet.<BR>Den kom. Kreativt, men ännu mera kommersiellt, i form av Rod Stewarts solokarriär där han sålde miljoner plattor men sänkte sig allt mera djupt ner till träskets botten.<BR>Ron Wood värvades till Rolling Stones och har sedan dess varit ett gitarress och en partykompis till Keith Richards. Ronnie Lane startade det folkligt fryntliga konceptet Ronnie Lane?s Slim Chance, Kenney Jones genomförde en sejour som Keith Moons efterträdare i The Who och Ian McLagan blev en pålitlighet som evigt anlitad studiomusiker.<BR>Man kan här slå ner på de helt uppenbara delikatesserna som Ron Woods godmodiga gitarrpyroteknik-plagiarism av Jeff Beck i Around the Plynth (här främst i en koppling med Gasoline Alley från en livespelning på BBC), det gedigna bullret i Shake, Shudder, Shiver och Borstal Boys, Rod Stewarts inspirerade sönderbrottning av Paul McCartneys Maybe I?m Amazed och hans innerligt svidande arbetarklasshjälte-rock i Three Button Hand Me Down.<BR>Cindy Incidentally (i två versioner), Ronnie Lanes vemodigt blygsamma Just Another Honky och Stewarts mera storslagna Silicone Grown är andra praliner att suga och smacka länge på. Lanes ballad Debris ävenså.<BR>Och så då den stora Stay Away With Me (bandets kanske enda ordentliga hit), en live-version av Hi-Heel Sneakers/Everybody Needs Somebody To Love som aldrig slutar att gunga, Last Orders Please, Miss Judy?s Farm, och ... så mycket, mycket mera också.<BR>Det här var bandet som brydde sig lika mycket om att det skulle vara kul, som att musiken lät bra.<BR>Just därför kommer Faces att överleva i stort sett allt.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!