Ezra Pound som Nobelpriskandidat

Ezra Pound, Sverige och Nobelpriset"Make it new", löd ett av Ezra Pounds valspråk. En mångbottnad fras som kan appliceras både på hans liv och verk. Hos Pound korsas några av 1900-talets stora frågor, och såväl den litterära modernismens framväxt som konstens olyckliga relation till makten kan avläsas mot den fond han utgjorde. I historieböckerna kommer han förmodligen omnämnas för sin poetiska och introducerande gärning lika mycket som för sitt tvetydiga flirtande med fascism och antisemitism. Det är en av de saker som gör hans fall intressant. Pound har inte kramats sönder som många andra av modernismens stora, han är fortfarande på sina håll kontroversiell, även om de mer häftiga reaktionerna ligger i det förflutna. Det har varit och är svårt att göra honom till sin egen, inte bara beroende på de politiska irrfärderna, utan också på kasten mellan hans verksamheter och passioner. Intressefälten var många och spände från provencalsk trubadurdiktning, opera och Konfucius, till avancerad ekonomisk teori. Det sistnämnda låg i fokus när han höll sina famösa tal i den italienska fascistiska radion 1942, mitt under brinnande krig. Pounds kritik gällde bank- och penningväsendet, men innehöll också betydande mått av antiamerikanism och inslag av antisemitism. Att han sällade sig till den fascistiska propagandan är uppenbart, oavsett hur motiven såg ut, men påföljden stod knappast i proportion till brottet. Efter krigsslutet anklagades exilamerikanen Pound för att ha gjort sig skyldig till landsförräderi och skulle ställas inför rätta. Så blev dock inte fallet, Pound förklarades i stället, på godtyckliga grunder, som psykiskt sjuk och tillbringade åren 1946-1958 inlåst på St. Elizabeths sinnessjukhus i Washington D.C. Efter utskrivningen och återkomsten till Italien var han i mycket en bruten man. Om Pounds fall och författarskap, och mer specifikt om den svenska receptionen av detta, har Görgen Antonsson, översättare av bland annat Pound, skrivit en utmärkt liten bok à hundratalet sidor. Antonsson tycks försedd med ett avsevärt spårsinne och vänder på snart sagt varje sten där det i Sverige diskuterats Pound. Fram till andra världskrigets slut är han dock föga uppmärksammad i vårt land. Det verkliga intresset uppstår därefter och kretsar dels kring poetens internering på mentalsjukhus, dels om envisa och återkommande rykten om att han skulle vara aktuell för ett Nobelpris i litteratur. Pounds Cantos, diktcykeln i många delar som skrevs med ambitionen att komplettera Dantes La Divina Commedia, vann sakta men säkert inflytande, och det fanns även i Akademien tillskyndare av Pound, däribland Lars Forssell och Gunnar Ekelöf. Klart är att han åtminstone nominerades till priset, och var föremål för seriösa överväganden, men som Antonsson visar, med hjälp av ymniga och intressanta brevcitat av bland annat Pär Lagerkvist och Dag Hammarskjöld, fick man kalla fötter av Pounds förflutna. Publicitetsrisken ansågs för stor, och kanske var Pounds poesi trots allt för smal, svår och exklusiv för att riktigt passa in i sammanhanget. Pound var själv engagerad i Nobelpriset, föreslog pristagare för Akademien, brevväxlade med svenska litteratörer, och prövade väl också någon gång tanken om sig själv som mottagare. För prissumman, fantiserade han, skulle han bland annat anställa en privat kock.