Ezpeleta: Allsången är socialistisk

Det går ett spöke genom Sverige. Det är allsångens spöke. Över två miljoner människor följde säsongens sista Allsång på Skansen på TV i tisdags. Och ingen är förvånad över succén. För spontansångens diktatur håller järngrepp om den svenska folksjälen. Oavsett om det är på Skansen eller på kräftskivan. På ytan representerar allsången gemenskap, glädje och samhörighet. Men krafsar man lite hårdare på allsångsfenomenet förstår man att det är djupt politiskt. Allsången är socialistisk. Det enda lyckade socialistiska experimentet man känner till. I allsången har alla människor samma värde. Oavsett ålder, kön, ras, religion eller inkomst. Inte bara i små paragrafer i lagböcker, manifest och politiska toppmöten. I allsången har vi alla en röst. En röst vi ska vara stolta över. Har ni varit på Allsång med Svempa? Svempa sjunger riktigt illa. Tiden har sandpapprat hans stämband till oigenkännlighet. Men det gör verkligen ingenting! Det är ju allsång. Det är det som är det fantastiska med den här kollektivistiska sångformen. Det spelar ingen roll om du är sopran, baryton eller bakfull. Om du är en sånglärka, eller haft stämbandet i vinmarinad de senaste 30 åren. Om du spelat Rodolfo i Puccinis La Boheme eller om du sjunger genom en röstventil. Allsången är socialistisk. En musikalisk kolchos. Alla äger micken. Alla kan sjunga. Nej, förlåt, det är mycket bättre än så: Alla har rätt att sjunga! Tänk bara på hur allsångsledaren beter sig, det som brukar vara socialismens akilleshäl. Tänk till exempel på Anders Lundin. Sjunger han bäst? Nä, han sjunger sämst av alla på scen. Han får ändå vara ledare. Hur ofta sker det i verkliga livet? Aldrig. Blir han då maktgalen och släpper aldrig ifrån sig micken? Nä, alla får vara med och sjunga. Allsången förkroppsligar tron om den goda människan. Den som delar med sig, demokratiskt och solidariskt. Den som vågar vara ödmjuk utan självförnedring och stolt, utan förhävelse. När Anders sätter micken framför munnen på Falsett-Lisa eller Målbrotts-Johan ser jag det klart framför mig: Anders Lundin älskar mig också. Jag kan inte sjunga. Jag tappade stämbandet på gatan när jag var liten och det blev överkört av en lastbil med släp. Så illa sjunger jag. Jag skäms för min röst. Den är mindre värd än andras. Så vad gör jag? Jag döljer den. Som om den vore ett könsorgan. Ett alldeles för litet könsorgan. Och om min röst är ett könsorgan, så blir sjunga som att onanera. Något härligt och frigörande när det görs i intimitet, men avskyvärt och skamfullt om det utförs offentligt. Inför andra ska min sång skylas. Jag skyler den med tystnaden, som lägger sig som ett asplöv över alla visor som trycker mot gommen och drömmer om dagsljus. Förpassade till ett liv i skamvrån. Om det det inte vore för den emanciperande allsången. För vad allsångens Lilla röda säger är att vi är alla lika värda, även om vi missar en ton, en oktav eller rentav ramlar utanför partituret.