”Vi har läst eder bok och finner den dålig”, skrev Tor Bonnier. De andra förläggarna tackade också nej och manuset publicerades till sist som följetong i den anarkistiska tidskriften Brand.
Nittonhundrasjutton är en berättelse om de unge och vilsne Mattias, 14 år gammal när kriget bryter ut. Han gör ett inbrott i en svartabörsjobbares potatislager: ”Han står under samma mörka himmel som välvt sig över Somme och Verdun”, men i själva verket inför en källardörr som han skall bryta upp. Han åker fast och relegeras från läroverket, hamnar bland stadens grädda och bottenslam på Stadshotellet, där tyskvänner och deras motståndare, bedragare och idealister håller till med åsikter om kriget och affärer. Mattias bjuds in i branschen, blir assistent åt en skojare som säljer tenn och potatis i andrahand. Han börjar dricka och går snart ner sig och blir utnyttjad för sin ungdom av läroverksrektorns fru.
Det finns mycket som känns igen och senare ska bli återkommande teman i det blivande författarskapet. Det är den norrländska, instängda småstaden, den svage fadern, ett kluvet hem och broderns död. Sammantaget de livets många svek, som skall bearbetas och forma ett stråk av stoisk pessimism, besvikenheten som löper genom Johnsons författarskap. I Nittonhundrasjutton är detta påträngande, ännu inte bearbetat.
Det stora kriget ute i Europa formar romanens och dess personers bakgrund och är girighetens och svekens förutsättning. Mattias frireligiösa mor överger sin tro. Hans andra mor, tant Hanna, som trott på revolten och den medeltida fritänkaren Giordano Bruno ger upp och går till en spåkärring. Rektorn överger sin bildning och börjar med svartabörsaffärer för att återköpa sin fru. Adjunkten och franskvännen gör detsamma, för samma kvinna. Mattias vill komma bort från alltihop och stjäl sin mors ynka besparingar. Alla sviker, alla sjunker.
Också revolutionen förlorar sin lockelse: ”man övade sig för den, lärde sig sånger man aldrig haft öra för förut. Läste broschyrer för taktikens skull och slipade köksknivar eller slog sönder skyltfönster och tog choklad och marmelad”. Så raljeras om hungerkravallerna på Seskarö sommaren 1917.
Nittonhundrasjutton är inte någon lyckad roman. Johnson prövar modernistiska tekniker, inskott, synvinkelförskjutningar, metainslag och ironier. Författaren försöker utveckla flera av de berättargrepp som senare skall ge honom ett mästerskap, men här finns en besvärande distans till stoffet, en raljerande ton som stöter bort läsaren. Det tycks som om svåra, alldeles åt helvete smärtsamma erfarenheter, ännu är omöjliga att göra till berättelse och tonen svänger från förtvivlan till sarkasm. Rädslan för känslosamhet och alltför starkt engagemang, försöken att distansera sig från sentimentalitet blir så grova att det undergräver tilliten hos läsaren. Den lågmäldhet som skulle bli Johnsons signum syns ännu inte.
En leda präglar romanen, men det är ännu inte den kämpande ledan, den som undviker uniformer och går åt sidan när alla ropar högt om samma sak, den kritiska ledan som vågar välja och ta ansvar och vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan och uppfattar skräcken varje hederlig människa känner över hur svindlande nära alla stup är. Det är ännu inte Krilons leda, ett världskrig senare, utan istället den uppgivna, den cyniska och destruktiva leda som bär åt helvete och snart inbjuder till nihilism och förakt; ett stup, och en återvändsgränd för Johnson.
Den första boken efter återkomsten blir inte Nittonhundra utan novellsamlingen Natten är här. Där låter Johnson en veteran från skyttegravarna formulera det största sveket, förlusten av den älskade, av ett liv. Nygift, samma dag som kriget bröt ut hade hans unga hustru dött. I förtvivlan och som en av de allra första, hade han gått ut i kriget. ”Det onda som kunde hända mig hade redan hänt!” En förlorad kärlek, livets svek var värre än skyttegravarnas alla fasor. Detta svek, denna förlust av hopp – allt det onda som kan hända en människa – blev något som återkommer hos Johnson, något som berättas gång på gång i de romaner som följer.
Nittonhundrasjutton var ett av Johnsons tidiga försök att närma sig det svåra självbiografiska stoffet. Några år senare skulle det åter vara dags. Då justerade Johnson sin livshistoria och tiden för sitt uppbrott från fosterföräldrarna i Näsberg 1915. Det blev Nu var det 1914 och med den lilla korrigeringen knöt han sitt liv och författarskap till 1:a världskrigets utbrott med dess generation. Då kunde han också förstå ledan som en styrka: ” Det fanns inga bruksanvisningar som man kunde använda. Man fick börja med att göra uppfinningar. Att uppfinna ord.” Genom att skriva kunde han överleva besvikenheten