Vad var det egentligen han skrev om?
Frågan har fört mig till Parisförstaden Saint-Leu-la-Fôret och det höga hyreshuset i korsningen mellan landsvägen från Paris och stickvägen upp mot Montmorency-skogen. Det var här i Saint-Leu han blev författare.
Genom skogen
Vid tiden kring födelsedagen, juli 1927 gjorde Eyvind Johnson en utflykt tillsammans med sin engelsklärare och blivande fru Aase. De skulle hälsa på engelska bekanta i Saint-Prix, strax norr om Paris. Vännerna var inte hemma så paret fortsatte genom skogen och kom så småningom fram till Saint-Leu. Där fanns en lägenhet ledig att hyra och redan efter ett par månader flyttade de ut från den bostad mitt i Paris där de installerat sig bara något halvår tidigare.
Slumpen hade fört dem till utkanten, men varför blev de kvar? Varför blev det Saint- Leu?
Namnet, Saint-Leu, var tecknet; Leu år en gammal form för franskans Loup och betyder varg. "Broder Varg i den öde skogen" kallar sig Johnson i brev hem till vännen Rudolf Värnlund. Så uttrycks ensamhet och utstötthet, att likt vargen vara illa sedd och skydd. Senare skall vargnamnet återkomma som en identitet med särskilt Johannes Luipigis i Hans Nådes tid, men också som Den Helige Lupus, berättarens skyddshelgon i den allra sista romanen, Några steg mot tystnaden. Johnson insåg att det var i Saint-Leu han hörde hemma, att det var där han skulle bli författare. Idag hänger hans porträtt, en guldramad oljemålning, i rådhusets stora sal.
Det var med noveller han började. Arvoden från tidningar var viktiga i inledningen av författarskapet och bland tidiga tidnings-publiceringar finns en skatt av ännu outgivet material. Johnson försökte själv vid ett par tillfällen att samla tidiga noveller till en bok, men av olika skäl - förlagens och kanske egen skepsis - blev det inte av förrän en tid efter återkomsten till Sverige när Natten är här utkom på Bonniers.
Alla helveten
Natten är här innehåller 13 noveller, alla tidigare publicerade i svenska dagstidningar och tidskrifter undantaget den inledande novellen, Ett besök, som skrevs särskilt för samlingen och måste därför förstås som en portalberättelse, ett anslag skall det visa sig, inte bara för samlingen Natten är här, utan för författarskapet.
Det är en enkel historia, rakt berättad, man kunde säga hårdkokt, och med en tydlig moral.
"En kväll fick jag besök av en man som jag ofta sett i denna lilla småstad strax utanför Paris." Så börjar det; berättaren får ett besök i det höga huset vid korsningen. En man, "Han hette Henri", stiger in i lägenheten på tredje våningen och slår sig ner och börjar prata. Han har glömt sitt egentliga ärende - att sälja en skrivmaskin - och talar i stället om kriget, men gör det på ett utmanande likgiltigt sätt. Han tycks oberörd, kallsinnig, trots att han upplevt alla helveten från Marne till Somme och Verdun. Återberättaren störs av stumheten i besökarens prat om kriget och provocerar med frågor; Hur var det?
"-Hur jag kände mig? Det var obehagligt förstås. Och det var förfärligt arbetsamt, smutsigt och påkostande. Jag var en smula förkyld, hade snuva och feber."
- - -
"- Var det inte många som fick tandvärk också. Och skoskav?"
Till slut förstår Henri att frågorna handlar om kriget, att han förväntas berätta om fasor och han anstränger sig för att förklara: "Allt det där som man upplevde där ute, ser ni, hade jag upplevt förut. Det var inget nytt för mig."
Det visar sig att han har bott i berättarens lägenhet. Nygift hade han flyttat in strax före krigsutbrottet med sin unga fru, och när allt ännu var nytt, när livet var ett löfte, samma dag som kriget bröt ut avled den unga hustrun plötsligt. I förtvivlan gick han ut i kriget som en av de allra första. "Det onda som kunde hända mig hade redan hänt!"
Nu drabbar minnet honom, att bli fråntagen den man älskar just när löftet om liv, om närhet och gemenskap skall infrias är det absoluta sveket; det är allt det onda som kan hända en människa.
Detta svekmotiv visar sig vara något som senare återkommer, något som i själva verket berättas gång på gång i de romaner som följer. Det är en förutsättning för många av Johnsons gestalter; det är Olof Perssons svikenhet, och Johannes Krilons.
Tillbaka mot norr
Det blir logiskt att den sista novellen i samlingen En man i Etolien handlar om en skydd och illa sedd daglönare i antiken, en ensamvarg och rapsod. En återberättare som vänder tillbaka mot norr.
"Han var en bedragare och en fylltratt ändå till dess han i Melibosa blev av med andra ögat också. Då vandrade han, en blind man, mot norr. Det sades om honom, att han fick god sångröst sedan han blev blind. I Pierien kallades han Homeros."
Natten är här handlar om svikenhet och nödvändigheten att berätta om den.
Den inledande novellen Ett besök, liksom hela samlingen med flera berättelser om möten i lägenheten vid gathörnet i Saint-Leu är en ingång till författarskapet.