Extremt ambitiös råpunk

Även i de mest formalistiska genrerna är det innovatörerna som är bäst, som överlever de andra. Jag tänker på band som Stooges, Pistols, Black Flag och Crass. Fucked Up är sju Torontobor, de gör låtar som sällan är kortare än fyra minuter; titelspåret på förra Ep:n, Year of the Pig, var 18 minuter och 36 sekunder. De spelar hardcore. Det är märkvärdigt då det i det sammanhanget är närmast legio att låta som andra band, tvåtakt och skitargt. Det som skiljer band i genren från varandra, framför allt för otränade öron, är framför allt texterna och graden av politiskt engagemang. Visst, det är en grov generalisering och det finns oändligt med sub-genrer, men let’s face it, de olika banden låter märkvärdigt lika varandra. Även om det naturligtvis har ett värde trots det, ibland till och med tack vare det. Fucked Up spelar inte särskilt snabbt, de har stämsång och synthar lite här och där. Ändå, det är inte post-hardcore, det är inte komplicerat på det sättet, huvudsaklige sångaren Pink Eyes sjunger snarare än bara skriker som en döende. Texterna är politiska snarare än ångestladdade. Det är märkvärdigt fritt från pretentioner och finns där tydliga influenser överhuvudtaget så är det band som D.R.I snarare än Neurosis, även om instrumenteringen har mer gemensamt med de senare. Crass utan det atonala. Ett mer musikaliskt Conflict. Och det är alltid grymt, så även på denna skiva. Ingen metal, inga klichéer men heller inga konstrock-utflykter. Extremt ambitiös råpunk bara. Rekommenderas.