Extra smörig såpoperakänsla

I den andra delen av den omåttligt populära Twilightserien fortsätter kärlekshistorien om tonårstjejen Bella Swan och vampyren Edward Cullen. De första 20 minuterna är skrämmande dåliga. Robert Pattinson i rollen som Edward kisar konstant olyckligt mot sin älskade, och Kristen Stewarts Bella svarar med att se helt oberörd ut - samtidigt som de förklarar sin stora kärlek till varandra. Hemma hos vampyrfamiljen Cullen utkämpas ett slagsmål i slow motion när Bella väcker deras slumrande blodtörst, och dagen därpå gör Edward oförklarligt slut och flyttar. Filmen får ett litet lyft när Bella söker tröst hos vännen Jacob Black. Deras relation är den första med någon som helst trovärdighet - tills också Jacob visar sig vara en övernaturlig varelse med en passion för att döda. Han ansluter sig till ett gäng likasinnade (varav ingen bär tröja, av någon anledning) och slåss mot onda vampyrer. Ett besök hos vampyrernas egen maffia i Italien hinns också med innan det väntade lyckliga slutet är ett faktum. Det går inte att förneka att böckerna som ligger till grund för Twilightfilmerna inte sparar på överdrivna känslor och gester - men i stället för att tona ned såpoperakänslan har regissören Chris Weitz brett på rejält med smör. I de mest sentimentala scenerna ackompanjeras den närmast skrattretande dialogen av stråkar och spöregn. För de som redan köpt Twilightromansen är det här säkert en underhållande verklighetsflykt - det kryllar av lidelsefulla blickar, spända muskler och löften om evig kärlek. Men för oss skeptiker går det inte hem; även om det finns en behållning i somliga av actionscenerna med varulvsförvandlingar och vampyrjakt, kan inget väga upp känslan av att New Moon är en film som tar sig själv på alldeles för stort allvar.

Extra smörig såpoperakänsla

Efter att New Moon-hysterin härjat i världen i flera veckor är det inte utan ett "Äntligen!" som filmen till slut har premiär.