Söndagen efter alla helgons dag bjöd Nederluleå kyrka på en innehållsrik konsert. Kvällens huvudattraktion var uruppförandet av Andreas Söderbergs orgelkonsert ”O, hur saligt att få vandra”.
Fem sånger om tröst inledde kvällen sedan Nederluleå kyrkokör tågat in till kraftfullt pianoackompanjemang. Lloyd Webbers Pie Jesu berör alltid och sopranen Patricia Heredia hade en rent himmelsk höjd. I den välsjungande kören fick sopranerna också glänsa i Söderbergs eget acappella-stycke till text ur Psaltaren 72, Nu är jag alltid hos dig. Norske Ola Gjeilos tonsättning av hymnen ”Ubi caritas” (Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud) förmedlade ett välgörande traditionellt upphöjt tonspråk.
Andreas Söderberg, sedan 2007 organist och körledare i Nederluleå, är en flitig herre. I april 2017 uruppfördes hans stora fasteoratorium och nu ett och ett halvt år senare var det alltså dags för orgelkonserten ”O, hur saligt att få vandra” (som faktiskt nämns i fasteoratoriets programblad med tillkomståret 2013!). En instrumentalkonsert alltså, där orgeln verkligen får presentera sig, visa både sin briljanta sida och sin mer timida sida enligt kompositören/organisten själv. Att kyrkokören så att säga övertar orkesterns roll torde också vara nytt, menar han och fortsätter:
Orgelkonserten är cirka en halv timme lång. Den består av tre satser enligt den klassiska modellen snabb-långsam-snabb. Temana är hämtade från välkända psalmer, vilka handlar om himlen: ”O, hur saligt att få vandra” (första satsen), ”De komma från öst och väst” och ”Härlig är jorden” (omväxlande i tredje satsen, ett rondo). Tanken har varit att förena nytt och gammalt till en explosiv, stillsam och njutbar upplevelse, säger Andreas Söderberg.
För mig, som är van att lyssna på kör som ”huvudsaken”, blev andra satsens slut det mest njutbara, där det faktiskt är orgeln som ackompanjerar kören som sjunger texten ”Möt mig som den jag är, håll mitt hjärta nära dig, gör mig till den jag skall bli och lev i mig” (psalm 767). Annars hade jag ofta svårt att ta till mig det samtida orgelspelets mer explosiva sidor. De manifesterades tydligast i tredje satsen. När körens text från de tre verserna i psalm 297 handlade om vägen till paradiset, tonen från himlen och uppmaningen att glädjas över Frälsarens ankomst, då brakade orgeln iväg i ångest, aggressivitet och hysteri. Varför sådant oväsen i himlen?