Existentiella prövningar som skräckfilm

Hur ska jag kunna ta detta på allvar? När John Ajvide Lindqvist efter drygt 100 sidor i sin nya roman Människohamn introducerar sin trollerilåda dör hela boken med en suck. Den sucken tycks imitera den alldeles äkta uppgivenheten inför mörkrets fasa som fanns hos Edgar Allen Poe eller någon annan senromantisk skräckmästare. Men hur ska jag kunna tro på att en skärgårdsgubbe, visserligen inflyttad, har något som kallas Spiritus i en tändsticksask? En magisk mask som matas med saliv och ger bäraren oanade krafter? Hjälp, det är för barnsligt. Hur ska jag kunna tro att fiskarna på Domarö på 1600-talet förrättade människooffer och belönades med fyllda strömmingsskötar? Och att detta kontrakt med det grymma havet lever kvar i nutid, mest på tomgång förmodligen, i tider av avfolkning och utfiskning. Men tillräckligt kraftfullt ändå för att sluka en och annan själ. Naturligtvis kan man säga att boken handlar om förlusten av ett barn, en av tillvarons nollpunkter. Hon heter Maja, hon uppslukas av isen en skärande vit vinterdag när hon är fem år. Utan spår, utan förklaring. Pappan Anders är barnfödd på ön, barnbarn till smugglardrottningen Anna-Greta, länkad till ödet och ön. Han dränker sorgen i billigt lådvin, men återvänder en dag till ön och tecknen börjar visa sig. Allt börjar så bra i den här romanen. Det rytmiska berättandet, den vägvinnande stilen som målar upp scen efter scen. Historien, själva händelsen, smugglarliv, fiskarliv, sommarstugor och enskilda öden som utbrytarkungen och trollkarlen Simon som så småningom blir fast på ön. Men sen kommer joxet. Och även om jag tolkar joxet symboliskt, som människans skräck för det okända och för krafter hon inte kan kontrollera, så kan jag inte tro på det. Jag tycker inte ens att det är spännande när gastarna Björn och Henrik åker runt på flakmoped och ställer till med otyg, gärna med en GB-gubbe i plast. Även om de också hade en oförätt att hämnas. Det är en genväg via enkla effekter, illusionisttrick. Och även om jag säger att det handlar om den omätliga sorgen efter ett förlorat barn så kan jag inte ta det på allvar. Varför denna genväg? Svammel i natten, i havet, i historien och lite överallt. Jag är inte intresserad av svammel, livet är allvar. Om han ändå inte vore så skicklig, så kompetent med språk, intrig, platsens känsla och all nödvändig research. Vinalkoholistens övertalningsförmåga mot sig själv, hallucinationerna av längtan efter barnet, koncentrationen i beskrivningarna, de exakta detaljerna, allt gör Avjide så bra. Och just därför förstår jag inte skräckeffekternas nödvändighet. Jag gillar helt enkelt inte när de existentiella prövningarna förvandlas till skräckfilm. När förlusten av en dotter måste kvittas mot nästan biblisk undergång, eller när förnedringar av två tonårspojkar vänds till ett amerikanskt hämndtema om de marginaliserades hemsökelser. Det är en omskrivning av det mest angelägna till banalitet, till stundens spänning och underhållning.

Existentiella prövningar som skräckfilm

John Ajvide Lindqvist kommer nu med sin fjärde bok efter de kritikerrosade "Låt den rätte komma in", "Hanteringen av odöda" och "Pappersvägar".