Evigt frusna skulpturer

Den "bergtagne" var i folktron en vars sinne blivit förvridet av vistelsen i ett trolls boning. Det var gångna tiders sätt att förklara psykiska villfarelser. I våra dagar, sen trollen försvunnit, (om de nu har det) har ordet bergtagen genomgått en betydelseförskjutning. Nu betyder det hänförelse, hänryckning. Det är kanske hänförelsen inför snö och is som skulpturala material som fått Lena Kriström Kulin att under 16 säsonger arbetat med konstnärliga utsmyckningar i Ishotellet i Jukkasjärvi. Där har hon även kommit i kontakt med ytterligare ett lokalt material nämligen den magnetit som bryts i Kirunavaara gruva. Det materialet har hon, blandat med cement, omsatt i mer beständiga skulpturer som hon nu visar i sal tre på Konsthallen. I den här utställningen har hon även ersatt snön med antik alabaster, en kalciumkarbonat av marmortyp som påminner lite grann om just snö eftersom den är vit och har en viss transparens. Det är dessutom en lättbearbetad och mjuk stenart. Utöver detta har hon en del småskulpturer gjutna i dolomit, även det en slags kalksten. I utställningen ingår också en del teckningar på papper och några våder svarvita tryck på textil. Rummet domineras dock av en stor tung skulptur, Bergtagen, ett bakåtböjt huvud i magnetit. Uttrycket är inåtvänt, slumrande eller mediterande. Anletet har något förnöjt över sig. Samma huvudform återkommer i två serier små bergtagna huvuden utförda både i magnetit som i dolomit. Andra teman i utställningen är Tillit, Twist och Hon, de förekommer förutom i magnetit även i alabaster. Lena Kriström Kulins formspråk känns som en svensk klassiker i det att man kan ana influenser både från Bror Hjort och Carl Milles. Skulpturen Hon utförd i magnetit skulle kunna tas för en Bror Hjortskulptur bara med den skillnaden att han ofta arbetade med sitt grova formspråk i trä. Det finns ju även en naturlig koppling mellan Kriström Kulin-Jukkasjärvi-och Hjort. Jag tänker då på den sistnämndes formidabla altartavla i Jukkasjärvi kyrka, skuren i trä. De två skulpturerna Twist, är ett slags genombrutna, nästan tvådimensionella reliefer, lika grovt huggna, som om de vore karvade ur grova plankor. Två huvuden ömt vilande kind emot kind utgör motivet i skulpturparet Tillit. Här blir formen tredimensionell igen och alabastervarianten placerad framför ett av utställningsrummets fönster lyser svagt av ett hemlighetsfullt inneboende ljus. Samma slags milda blekgula ljus som man kan uppleva inne i dunklet i uråldriga italienska landsortskyrkor där man av fattigdom har ersatt glas med tunna polerade alabasterskivor. Cirkeln sluts. Den antika alabastern, snöns vita syster, huggen i italienska Volterra, hälsar vårvintern utanför konsthallens fönster. Det är en vacker, genomtänkt utställning som Lena Kriström Kulin visar. Den obeständiga snöns vita och det beständiga järnets svarta speglar sig i varandra. De förenas som polariteterna yin och yang till en stark enhet.