Evighet. I gamla psalmboken hade evigheten eget nummer: 463. Det var nog inte psalmlängden, mera inledningsstrofen som åsyftades: O evighet, din längd mig fast förskräcker, som början har, men änden aldrig räcker.
O evighet, en tid förutan tid!
Din hågkomst gör, att jag den hisnar vid.
Riktigt bra, skrivet av en Johannes Rist, översatt översatt av Lasse Lucidor och slätfilat av Wallin. Strofen fångar förskräckelsen, upphävandet och meningslösheten. Evig plåga och evig sällhet, hur har så befängda begrepp kunnat fungera i den kristna tron? Som hot mot människolivets blinkningar åt synd är evig plåga overkill. Och evig sällhet, är det inte roligare när den är blixtsnabb och kort?
Inte ens modern kosmologi bjuder oss evigheten. Universum har födelsetid och dödstid, dess åldrande ljus når osvikligt våra instrument, långt har det färdats. Eller har jag missförstått, är rumtiden en slags evighet? Nej, termodynamiken förutspår alltings långsamma kölddöd, allting har ett slut. Den huttrande framtid är vår. Evigheten är en hemsk fråga, av samma tid som: varför finns någonting över huvud taget? Man frågar och hisnar. Gud skulle kunna vara ett svar, men varför finns i så fall Gud?
Som tankens slutpunkt och språkets meningslöshet. Evigheten. När i ditt djup min häpna tanke svävar, säger nummer 463 vackert och gör med ens begreppet näst intill begripligt. Det låter sig åtminstone tänkas, om inte alls förstås.