Eviga ögonblick på filmduken

Malmö i början av förra seklet. I hamnen strejkar arbetarna och arbetsgivarna låter engelska strejkbrytare lägga till med fartyget Amaltea. Hemma i den trångbodda lägenheten fylld av ungar sitter fyllbulten och hamnsjåaren Sigge Larssons hustru Maria böjd över den symaskin hon köpt på avbetalning och syr kappor och klänningar till borgerskapet. I sökandet efter några tygstycken i linneskåpet hittar hon plötsligt den kamera hon en gång vunnit på lotteri. Den som hon sparat, trots att hon inte vet hur hon ska använda den. Ett välkommet fynd för en familj med många barn och en familjeförsörjare utan inkomst. Men livet vill annat. I hennes väg kommer istället fotografen Sebastian Pedersen som blir hennes vän och lär henne använda kameran Genom hela livet följer kameran Maria Larsson, gör hennes ögonblick eviga. Barnen hemma i kökssoffan, katten i fönstret, de döda barnen, arbetarkvarterens myllrande, tanterna, husdjuren, nykterhetslogen, demonstrationerna, kungarna, utflykterna, glädjen och sorgen - genom sin lins ser Maria Larsson en värld i förändring ta form. Kameran får henne att glömma sig själv och det liv som är hennes lott där i trängseln och fattigdomen. Det är inte bara syndfullt så det förslår utan också riktigt farligt. Dåtidens ögon såg inte nådigt på den kvinna som gick sina egna vägar. Jan Troells film, som redan innan den haft svensk premiär valts ut att representera Sverige som Oscarskandidat, bygger på Agneta Ulfsäter Troells roman Att människan levde och har bearbetats för film av Niklas Rådström. Det är ett mycket lyckat samarbete kring ett klassiskt drama hämtat ur verkligheten där kampen är tydlig och utgången oviss. En omsorg om detaljerna i varje led - språket, bilderna, tempot och rörelsen. Regissören och fotografen Jan Troell målar med sin kamera, berättar i bilder i ett tempo som många brukar kalla långsamt, men som i själva verket är både effektivt och känsligt. Som låter han ruta efter ruta av eviga ögonblick växa fram ur biodukens framkallningsbad. Ingenting har han lämnat åt slumpen och minsta lilla birollsinnehavare tycks vald med omsorg. Mikael Persbrandts Sigge lämnar en ingen ro där han pendlar mellan rollen som kärleksfull älskare och far och galen våldsman som inte drar sig för att bära hand på hela familjen. Visserligen en klassisk figur i filmiska arbetarklassammanhang, men så enkelt låter varken regissören Troell eller Persbrandt det vara. Maria Larssons eviga ögonblick är nämligen en berättelse helt i avsaknad av den sortens enkelhet som förklarar alla de livsval människor ställs inför - slutsatserna överlåts i stället till betraktaren. Det är befriande och mycket värdigt. I skådespelerskan Maria Heiskanens ansikte läser vi Maria Larssons ögonblick - skammen, oron, glädjen, kärleken, hatet, sorgen. Rollprestationen är kort sagt fantastisk. Jan Troell är lika mycket fotograf som regissör. Här har han närmat sig ett ämne som torde ligga honom särskilt varmt om hjärtat. Resultatet blir både storslaget och mycket innerligt, en film att bära med sig som ett av evighetens många ögonblick.

Eviga ögonblick på filmduken

Maria Larssons eviga ögonblick är nämligen en berättelse helt i avsaknad av den sortens enkelhet som förklarar alla de livsval människor ställs inför - slutsatserna överlåts i stället till betraktaren. Det är befriande och mycket värdigt tycker Kurirens Marianne Söderberg.