Euskefeurat på glatt erövringståg

Häng med nu här - för så här var det på onsdagskvällen i Kulturens hus och Stora salen därstädes: Ett musikaliskt och text-organisatoriskt sammanbrott i två akter (varav jag inte hann se alltsammans - so sorry!) som innefattade korniga berättelser om dalkusar, ljugare (distinkt skillnad gentemot lögnare), verbalt eleganta dribblings-tacklingar mot den förhandenvarande regeringen, exakta iakttagelser om det norrbottniska kynnet ("här har vi inget behov av något kroppsspråk, utan har vi sagt en sak SÅ ÄR DET SÅ"), evigt ekande sanningsenliga berättelser av episk karaktär, musik som i mycket väldigt stor och vid utsträckning var strikt och ren country på svenska (och delvis dialektal pitebondska), självlysande erinringar om folk från "byn" med helt självklara förnamn som Tyrone (man får ju gissa att föräldrarna hade varit på bio och sett Zorros märke eller Blod och sand med Tyrone Power), eftersinnande sånger om spritens betydelse och om stretande arbetarkvinnor, istapps-avbrutna repliker serverade som servess ("folk dör tidigare nu, min farfar dog 1974, det är det aldrig nån som gör nu") samt en hel massa annat fint, bra, kreativt & gediget, pålitligt, rörande, drastiskt, hjärtligt och så vidare. Amen. Scenpersonalen alternerade ledigt mellan instrumenteringen som bestod av trummor, ståbas, gitarr, tamburin, banjo, fiol. I en evig pågående cirkelrörelse på scenen. Och publiken. Nej, det var inte frågan om Frälsningsarméns "de komma från syd och nord" och det var inte egentligen något officiellt folkvandringsutbrott heller. Det var bara fullsatt. Eftersom Euskefeurat, från Piteå; Ronny Eriksson och hans stadiga posse. Spelade. Bara det.