Hon skriver nämligen dokumentärt, en typ av reportage, vilket sällan brukar räknas som litteratur.
Hennes arbetsmetod är lika krävande som tidsödande. Hon träffar, samtalar och intervjuar hundratals människor kring ett och samma ämne, för att sedan skriva deras berättelser så att läsaren både får ”höra” de enskilda rösterna men också förstår vidden och omfattningen av det som berättas.
I Bön för Tjernobyl som återutgavs 2013 med ett nyskrivet förord efter kärnkraftsolyckan i Fukushima hade hon pratat med barn och tvångskommenderade soldater, fysiker och läkare, hustrur till dem som var där och sanerade, mammor till missbildade och vanskapta barn, vägarbetare, fabriksarbetare, gamla bondmoror som vägrade flytta, många, många... Hon har skrivit ut deras gråt, till och med stumheten har hon fäst på papper.
Orden och tystnaden tränger likt strålarna ända in i märgen.
Aldrig glömmer jag berättelsen om den lille pojken som stolt gick runt med sin fars båtmössa på huvudet, den som pappan hade när han arbetade på taket av den kraschade reaktorn. Pojken fick hjärntumör och dog nästan samtidigt med pappan. De som arbetade hade inga skyddskläder, mössan vad fulladdad med radioaktivitet.
Svetlana Aleksijevitj är en modig människa. Trots indragna böcker, åtal om förräderi och förföljelser har hon fortsatt skriva. Tack och lov för det! Jag vill också ge en eloge till förlaget Ersatz – för att de vågar satsa på vad de stora bjässarna inte törs.