Varje län har fått ett antal löv, 60 x 80 centimeter stora och utsågade i plywood, till sitt förfogande. Vem som helst med lust och vilja har kunnat beställa ett löv för att under total frihet dekorera det. Sammanlagt blir det 2.000 löv som kommer att fästas på handgjorda trädstammar och bilda en skog på Liljevalchs. Anna-Stina Svakko är en av ett 30-tal samiska slöjdare och formgivare som nappat på idén.
- De här löven har en modern form, och en form som är helt främmande för mig, och det lockade mig. Jag ville dekorera dem med något samiskt och arktiskt vintrigt. Jag är den i utställningen som kommer längst norrifrån, så det var viktigt för mig att sätta ett avtryck utifrån det. Jag har både påverkat lövets yta och form och gett det en ganska textil känsla, genom att använda textiltryck och olika textilier i naturmaterial. På det viset bär lövet fragment från både min konstutbildning och min samiska sida.
Krockar och kontraster
Anna-Stina Svakko är också en av dem som får ställa ut föremål i jubileumsutställningens samiska del. Dessutom är hon en i en exklusiv skara om tio utställare som ska porträtteras i utställningskatalogen. Därför stannar en hyrbil utanför Anna-Stinas ateljé denna slaskiga våreftermiddag. Fotografen och hans medhjälpare vill ha bild på Anna-Stina i hennes arbetsmiljö. På en provdocka hänger en dräkt som är en symbios mellan den samiska dräkten och Norrbottens hembygdsdräkt. För Anna-Stina Svakko gillar krockar och kontraster. Mellan gammalt och nytt, invant och ovant. En blandning som kan skapa reaktioner.
- Det blir nog mest ifrågasatt i den icke-samiska världen, där man har lärt sig att det samiska ska se ut på ett visst, traditionellt vis. Däremot tycker jag att den samiska världen har anammat mitt nyskapande på ett positivt sätt.
Det är i en röd liten stuga med vita knutar i Porjus som Anna-Stina Svakko har sin ateljé. Utsikten är en torrlagd älvfåra och ett gytter av kraftledningar. Ett stenkast bort syns den gyllene kronan på det gamla vattenkraftverket. Så mycket mer av korsbefruktning mellan svensk idyll och statlig kolonialism kan det knappast bli. Men innanför väggarna i den torparliknande stugan är kraften en annan, nämligen den som finns i en lång och obruten slöjdtradition.
- Mamma var noga med att man skulle vara stolt över sitt samiska ursprung och slöjden blev tidigt viktig för mig. Redan som 14-åring visste jag att jag ville arbeta med händerna. När jag fick frågan vad jag skulle bli när jag blev stor svarade jag "sameslöjdskonsulent".
Samiska rötter
Hon har sina samiska rötter mellan Kalix och Kaitums älvdalar. Som liten flyttade hon med sin mamma till Malå. Med förkovran i slöjden som mål lämnade hon hemmet som 15-åring, för att gå en utbildning i sömnad och väv i Kiruna. Sedan fick hon dispens för att börja på Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Någonstans mitt i tonåren hade hon fått kontakt med sin biologiska pappa och det var i sökandet efter relationen med honom och den tornedalska roten som hon i 20-årsåldern for till Pajala.
- Jag blev lite tilltufsad under den där tiden. Dels för att det kan vara svårt med den samiska identiteten i den trakten, och för att relationen till pappa inte blev som jag hade hoppats.
Den tilltufsade var 22 år när hon kom Anár, Enare, på finska sidan av Sápmi, för att gå en mästarbrevs- och konsulentutbildning. Sameslöjdskonsulent blev hon, stationerad i Soppero. Men efter ett gästspel i Kiruna och lärarjobb på Samernas ledsnade Anna-Stina på tillvaron. Hon sålde vad hon hade att sälja, sade upp sin lägenhet i Jokkmokk och drog till Nya Zeeland. När hon flera månader senare kom hem utan att ha vare sig jobb eller bostad, åkte hon en dag igenom Porjus och fick höra att det fanns ett hus till salu där.
- Jag trivdes ju i Jokkmokk och Porjus ligger mitt i Sápmi, så jag tänkte "why not?" Sedan återvände jag till läraryrket, men sanningen är att jag inte klarade av dagens attityd i samhället, där, för att ta ett exempel, elever kan kalla sina lärare för hora. Så eftersom jag hade drömt om en konstutbildning länge sökte jag till Sunderbyn.
Första kolten
Under den treåriga konstutbildningen mötte Anna-Stina nya tekniker och metoder. Ett inslag i hennes skapande som hon blivit känd för, nämligen plexiglaset, är ett resultat av åren i Sunderbyn, liksom textiltrycket på ylle. Tveklöst, säger hon, kom konstutbildningen att ge henne några av de viktigaste pusselbitarna i skapandet hittills.
- Men det var svårt också. Jag var skiträdd att hamna i klichébilden av samisk konst, med samiska färger och symboler från trumman. Jag ville inte bli det som är samiskt mainstream.
I ateljén hänger en balklänning i ruffig elegans och tyllkjolar i svart och lila sida vid sida med traditionella koltar och njálmmefáhttaga. Anna-Stina Svakko sydde sin första kolt som 14-åring. Som 18-åring startade hon eget företag. 249 koltar har det blivit hittills. Det är, säger hon, den samiska publiken som är den viktigaste. Det är den hon vill ta andan ur. Men på frågan om vad som är hennes mål för framtiden svarar hon att hon också vill nå längre:
- Jag vill nog hitta en arena där jag når utanför den självklara miljön. Och jag vill fortsätta att wowa världen!
Fotnot: Hemslöjdens jubileumsutställning öppnar på Liljevalchs den 6 juni.