Ett vinnande utställningskoncept
"Alapartanens långsamma teknik är ju i sig en meditationsform. Själv säger han att han funderar över varseblivningen, tiden och nåden." Det skriver Norrbottens-Kuriren Bertil Sundstedt om Mikael Dysholms och Jouko Alapartanens utställning på Norrbottens museum.
<P>Varje violinist vet att Paganinis capricer inte är att leka med. Det kan ta knäcken på vem som helst. Torneåkonstnären Jouko Alapartanen som ställer ut på Norrbottens museum tillsammans med Mikael Dysholm har mediterat över det ämnet i en stor målning som möter oss högst upp i trapphuset utanför den övre utställningshallen. Målningen som tillhör Aines Konstmuseum i Torneå är ett utlånat nyförvärv ur de stora samlingarna av samtida finsk konst. Bilden som heter just Meditation visar en draperad violinist svävande en meter över underlaget. Han håller fiolen i ena handen, stråken är förlorad, så tycks också medvetandet vara. <BR>Det är en målning i klassisk ?gammalmästerlig? stil à la Odd Nedrum med noggranna undermålningar och lasyrer. Ett ateljémåleri som modernismen kapat jämns med fotknölarna men som nu har gått varvet runt och mer och mer börjar intressera unga målare, och varför inte, det goda hantverket kan ju aldrig vara fel vad än belackarna säger. Det hela beror ju på vad man gör av det. Handaskicklighet har numera blivit en radikal motståndsakt mot mycket av samtidskonstens lättsinniga förhållande till formen.<BR>Alapartanens långsamma teknik är ju i sig en meditationsform. Själv säger han att han funderar över varseblivningen, tiden och nåden. Så kan man ur hans stilleben, som i grunden är ett slags vanitasmotiv med mjuka fördrivningar i skuggspelet över benknotor, påminnas om alltings förgänglighet. Det är ett genomgående sakligt, stillsamt, lite torrt och kyligt distanserat måleri som uppvisas. Undantaget är par av målningarna betitlade Nästa generation och Stilleben II med en krossad skyddshjälm. I dessa bilder anar man ett lite mer av aktiva ställningstaganden.<BR>Alapartanens medutställare Mikael Dysholm vurmar inte för det klassiska hantverket i samma utsträckning. Han är mer av en bildbyggande berättare som gärna kryddar sina historier med lätt absurda kombinationer. Egentligen, tror jag, har han en kärlek till det över axeln sedda landskapsmåleriet. <BR>Hans vackert målade tornedalsvyer med aftonhimlar är naturligtvis hopplösa i det samtida konstlivet som gärna likställer skönhet med banalitet. Det fula kan ju faktiskt också bli banalt om det överexploateras. Kanske något för samtidens fulmålare att meditera över? Dysholm undviker allt detta genom att lägga ihop två negationer. Då tar de, som bekant, ut varandra.<BR>Genom att måla in en vacker Ellos-modell i vackervyerna skapar han vad konstteoretikerna kallar Verfremdung ? förfrämligande. Det skapar en annan läsart och vi ser bilderna på ett annat sätt. Han stoppar inte vid det utan blandar gärna in även andra bildelement som seriefigurer, silhuetter, konsthistoriska citat, amatörbilder och gör av detta målade bildcollage. <BR>Det finns ett humoristiskt och lekfullt anslag i allt han gör. Tydligast ser man det i den dråpliga bilden Flickan i porten som är en kommentar till den hetsiga diskussionen huruvida det förekom gränsprostitution eller ej. Kalle Anka försvinner skamset ut ur bilden medan knattarna entusiastiskt med händerna fulla av sedlar rusar mot flickan i porten. Det kan dock bli lite av ett upprepat grepp, en återkommande gardering med en bildskön dam i förgrunden i bild efter bild.<BR>Den mest personliga och mest gripande av hans målningar Tills döden skilde oss åt, också detta ett vanitasmotiv, handlar om hans egna föräldrar. Det är en bröllopsbild av ett ungt par med livet framför sig och ett förbi-ilande gränsälvslandskap bakom sig. Den stora målningen är förmodligen av praktiska skäl uppdelad i två halvor. Dysholm har målat makarna på var sida om skarven och på så sätt förstärkt laddningen i bilden. Tankarna om vårt korta liv, seendet, tiden och nåden gör sig även här påminda.<BR>Alapartanens och Dysholms bilder talar över rummet till varandra om samma saker men på helt olika sätt. Det är andra gången de ställer ut tillsammans och jag tror att de för framtiden har funnit ett vinnande utställningskoncept.</P>
Så jobbar vi med nyheter