Ett viktigt kapitel i den norrbottniska konsthistorien

Den första kommunala konsthallen kom även att etableras i Boden. Att den sedan har lagts ner är en annan historia. Privata gallerier fanns redan under sextiotalet. Det finns säkert många förklaringar till all denna verksamhet. En förklaring kan vara ett mycket aktivt föreningsliv som skapade traditioner. Bodens Konstgille var tidigt ute och arrangerade utställningar redan i början av 1940-talet. Gillets allra första utställning 1941 var en utställning som var producerad av Svensk-Franska Konstgalleriet. Där ingick svenska storheter som koloristerna Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Ragnar Sandberg och Curt Clemens. Kommande år startade studiecirklar och kurser i teckning, akvarellmåleri och konsthistoria. Bildningstörsten var stor och det fanns en intresserad publik i stadens näringsliv. Länslasarettet och de många regementena drog till sig folk söderifrån med kulturella vanor som ville odla sina fritidintressen, som att gå på konstutställningar, lyssna på orkesterföreningens eller militärmusikens konserter, samt förkovra sig i kursverksamheter. Fyrtio- och femtiotalet var de kulturella autodidakternas årtionden. Bodenskolan är benämningen på en kärntrupp av mer eller mindre självlärda konstnärer som fann varandra i en intressegemenskap via just studiecirklar och kursverksamheter. De utvecklades tillsammans, stöttade varandra i sin strävan mot framsteg. De ordnade utställningar i tillfälliga lokaler som de själva rustade upp, målade väggar och arrangerade belysning. Det är med begreppet Bodenskolan som med Ecôle de Paris, under början av 1900-talet, man var på samma plats under samma tid och inspirerade och lyfte varandra utan att för den skull skriva konstnärliga manifest eller på andra sätt vara organiserade. Högst upp i Havremagasinet lyfter Kilen Art Group fram den lokala konsthistorian genom att plocka ihop en utställning av dessa konstentusiaster. Det är en brokig skara konstnärer med skilda bakgrunder. Flera var yrkesmålare från början som exempelvis Ingvar Jigrud, eller Jonsson, som han hette när han kom till Boden på fyrtiotalet. Andra från samma skrå var Sven Bohman och om jag inte missminner mig Bror Zackrisson. Stat och kommun bidrog med delar av sin arbetskraft. Stig Winnerskog jobbade som lokbiträde åt SJ medan Gösta Näsvall var lokförare. Gösta Hedström var posttjänsteman medan Rune Wanler var folkskollärare. John Thorgren var militär. Hjalmar Rönnbäck var bonde och JO Marner var enligt egen utsago överlevnadskonstnär. Jean Carlbrand var inredningsarkitekt medan Bertil Linné var stumfilmsmusiker. Montana Lorentz och Stig Sandberg var mer än de övriga redan i unga år predestinerade mot ett konstnärskap. Den sistnämnde blev något av en trendsetter. Han kom att få en del av sin skolning från Isac Grünewald och Helge Linden. Några vidareutbildade sig hos Otte Sköld. De flesta i Bodenskolan kom att så småningom mer eller mindre överge sina civila jobb och bli professionella konstnärer för att leva på sin konst. Många av dem blev med tiden väl etablerade i svenskt konstliv. Bodenambassadörer med viktiga uppdrag åt statens konstråd och bildkonstnärsfonder. Andra blev representerade i många offentliga samlingar och på muséer. Bodenskolan är utan tvekan ett viktigt kapitel i Norrbottens korta konsthistoria. De var min ungdoms hjältar och det är bra att man uppmärksammar dessa föregångare. Sen gäller det för efterkommande att förvalta arvet efter dem. På tal om förvalta. Det sägs att organisationer inte har något minne, i synnerhet gäller det kommunala sådana. När kommer det utlovade konstmuseet i Boden?

Ett viktigt kapitel i den norrbottniska konsthistorien

I slutet av 1970-talet när jag kom med i Norrbottensdistriktet av Konstnärernas riksorganisation, KRO, var Boden den kommun i Norrbotten som hade flest yrkesverksamma konstnärer. Trots att stan hade långt färre invånare än Luleå och Piteå var den konstnärliga aktiviteten störst där.