Ett verkligt blandat blandband

Experimentscener är viktiga. En plats för sökande och utforskande. Ett ställe där det oetablerade kan få fritt spelrum och där det etablerade kan testa nya infallsvinklar på konsten. I sina bästa stunder blir det också en upplevelse för en publik. I sina sämre ställer det stora krav på publikens lojaliteter. Men det är också själva poängen - en mycket medveten överenskommelse mellan scen och publik. Föreningen Syster, som till vardags driver eget galleri på Kronan och understundom publicerar en tidskrift med samma namn, bjöd i helgen in till en festivalkväll i det som en gång var Luleås luftvärnsregementes potatiskällare på Kronan. Redan där satte de ribban för det oväntade. På scenen djupt inne i källarens valv presenterades scenkonst av olika slag - dans, lite teater, musik, diktläsning och performance, med slagsida åt det senare. En hel del ofullgånget, skisser och försök som möter sin publik för första gången. Annat är mer etablerat och beprövat. I samtliga fall är modet stort. Först ut var Yessiqa Lövbrand, ung dansare från Boden, som tillsammans med Eva Svaneblom, Charissa Martinkauppi och musikern Bo Selinder presenterade Nieves Blanco, en dansföreställning om anpassning med klara stråk av den sortens sentimentalitet som drar tankarna åt Almodóvar till. Ett skissartat förstlingsverk som här mötte sin publik för första gången. Bland det mer etablerade får Emma-Lina Ericssons sång till orgel räknas. Hon är konstnär från Umeå, ställde bland annat ut på Galleri Syster i våras, och framför ofta egen musik som en del i sin konst. Här lyfte hon ut musiken ur konstverket, men det räckte ändå långt. Imri Sandström, konstnär liksom Emma-Lina Ericsson, utexaminerad från Konsthögskolan i Umeå i våras. Redan med rykte om sig för sina musikperformance-föreställningar och nyligen belönad med stipendium i hemlänet Västerbotten. I potatiskällaren blev vi vittnen till ett intimt samspel mellan bild, musik och röst. I Haparanda finns Sverigefinska folkhögskolan med en performancelinje med många år på nacken. Där studerar just nu Johannes Blomqvist och Sofia Breimo, som under sommaren rest runt i Sverige med sin föreställning Faces, en "uglyshow" med närbilder av mänskliga ansikten och dess förmågor. Från samma folkhögskola kom också Olga Prokorova, som med enkla och effektiva medel gjorde kvällens starkaste intryck i genren med sin performance Amazing strip, innehållande både djupaste förtvivlan och befriande skratt. Över sju timmar i en potatiskällare, med tillgång till varm soppa och dryck, är naturligtvis en upplevelse i sig. Dessutom med en variationsbredd på programmet som imponerar. I det fullpackade dunklet kommer jag på mig själv att undra när jag senast såg en så blandad publik, inte minst åldersmässigt, som dessutom tar del av alltifrån punk, via rock framförd av Threatened monkeys unga musiker, till Fibromyalgis charmfulla plink och sång. För att inte tala om performance av Ulrika Nuottaniemi och ett smakprov ur Maja Runebergs föreställning Maja Runeberg sätter upp Medea. Så här borde det vara oftare.