Ett välkomponerat rop över tiden

"Jag gillar den där svarta." Sen blir det tyst. Rummet avvaktar. Det står en viss doft av aceton eller något liknande kring mannen som sitter på bänken och betraktar Magnus Svenssons verk. Han verkar uppriktigt intresserad och frågar om titeln. Den heter Asleep on a spaceship. Det är lätt att förstå besökarens eftertänksamma tystnad, för den vill gärna uppstå när man möter utställningen. Målningarna är stora, motiven utfallande eller kanske lika gärna infallande, var blicken ska fästas är inte givet. Allt som allt visas sex verk. Jag skulle vilja kalla dem abstrakta i den meningen att konstnären tycks reducera och förenkla den verklighet vi ser. Men inte heller detta är självklart. Däremot bör man kunna påstå att Svensson är intresserad av geometriska figurer och hur en rak linje upplevs i samarbete med den rundande kanten. Både när den uppträder som linje och som skugga. Att det abstrakta ändå inte fungerar beror på att det inte går att befria sig från berättelsen som skapas i rummet. I någon grad hänger denna upplevelse på titlarna, men ännu mer på de växlande perspektiven. Svensson målar cirklar, rektangulära ytor, decimeterbreda linjer, och så den rundande kanten på former som inte låter sig pressas in i geometriska begrepp. De i sin tur förhåller sig skevt mot pannåns ytterkanter när han inte centrerar motivet. Den lilla triangeln i den nedre basen i Bronte/the sickness, the goodbye kan till exempel faktiskt vara en jättes solbrända knä sett uppifrån och på väg in i bild. Därmed kan vi inte längre tala om en reducering av verkligheten, snarare en detalj i kolossalformat. Inte heller kan betraktaren luta sig mot färgen. Det svarta känns förstås bekant, men vad i hela friden är det intensivt guldbrunblänkande? Och det svaga, närmast hudfärgade laxrosa, som framträder efter en stund medan man orienterar sig - möjligen en blinkning från den tidiga 1900-tals nonfigurativa och målaren Hilma af Klint. Ett rop över tiden. Magnus Svensson själv är nyligen utexaminerad efter flera års studier, bland annat på Konsthögskolan i Umeå. Han är också årets ateljéstipendiat i Luleå och utställningen i Konsthallen är hans motprestation eller extra belöning. Den konstintresserade har dock säkert redan mött honom på andra gallerier och samlingsutställningar. I Kiruna stadshus kunde man till exempel se hans första separatutställning tidigare i år. Då med verk som namngivits Bronte. Två av dem återfinns även i denna utställning där hälften av verken har titlar som anspelar på rymden. Det känns passande till den där osäkerhetskänslan hans målningar skapar. Men Magnus Svensson har, även om han nyligen börjat visa sina verk för allmänheten, verkligen kontroll över sitt arbete på det där sättet som oftast skiljer autodidakten från den skolade. Det är avskalat, välkomponerat, skräckinjagande som om man skulle kastas ut i rymden och inte kunna orientera sig eller tolka intrycken. Intressant är också att Svensson väljer att visa måleri helt utan att i samtidens anda varken presentera långa idéburna kataloger eller använda sig av blandade tekniker i form av ljud eller performance. Det gör utställningen omvänt sakral med många tolkningsriktningar och ingen förtröstan. Man kan liksom bara gilla och skrämmas av berättelsen samtidigt.