Den vassa kvällstidningsreportern Annika Bengtzon har fått sina smällar. Hon lever ensam efter brytningen med sin man. Barnen är hos henne varannan vecka. Hon irriterar sig på sin förre mans nya sambo. Hon lever ett liv som alla vi andra. Det kan låta banalt men i Liza Marklunds kriminalromaner stannar det förstås inte där. Hennes nya kriminalroman, En plats i solen, öppnar starkt med en rånattack mot en villa på den spanska solkusten. En svensk familj mördas och Annika Bengtzon börjar nysta i fallet. Öppningen innehåller dessutom en drömsekvens från självaste Berghof där en liten prinsessa möter Hitler. De fem första sidorna tar nästan andan ur en men snabbt förstår man att det är bara början på en lång och komplicerad härva av händelser, alla förbundna med varandra på ett till slut logiskt sätt. Det som börjar med det vanliga vardagsarbetet på redaktionen, med alla dess intrigerande småpåvar, bland annat en eländigt korkad nyhetschef, ska snart växa ut till en rejält spännande resa för den luttrade reportern Annika Bengtzon. Ingredienserna i boken rymmer allt från glömda och gömda familjebrott, snedvridna syskonförhållanden, knarkaffärer på den spanska solkusten, colombianska maffiamördare, avancerad penningtvätt, ett flertal bestialiska mord och en kedja av andra händelser i Sverige, Spanien och Marocko. I takt med att Annika Bengtzon frilägger orsakerna till morden på den svenska familjen i Spanien uppenbarar sig de komplicerade trådarna mellan Nazityskland, femtiotalets Sörmland och nutiden, en efter en. Det finns ingenting att klaga på när det gäller Liza Marklunds sätt att knyta ihop en spännande, om än lite svårsmält kriminalhistoria. För tusan, verkligheten brukar kunna överträffa dikten, åtminstone när det gäller människans förmåga till ondska. Det här är en kriminalkrönika med ganska ödestyngda ramar. Här handlar det verkligen om en grym släktsaga och den gamla sanningen, att fädernas missgärningar går igen i släktled efter släktled, sitter som gjuten. Mitt i den brusande handlingen finns det som imponerar mest på mig; Annika Bengtzons romanfigur har vuxit, blivit mognare och mer reflekterande. Hon är fortfarande en hårdkokt, aningen cynisk reporter på kvällstidningen, ingen sätter sig på henne ostraffat. Men i skildringen av vardagslivet finns den här gången massor av starka känslor kring det brustna förhållandet, slitningarna som uppstår med barnen och vad som egentligen hände och varför. När så den sista pusselbiten framträder har vi lämnat de internationella skurkarna, det glättiga rikemanslivet och de braskande kvällstidningsrubrikerna. Kvar finns en strand vid en sjö på landet utanför Stockholm och kanske en slutpunkt för den otäcka historien. Det scoopet lämnar Annika Bengtzon oskrivet och går vidare i livet.
