Vi möter Maj i en liten tvåa i Abrahamsberg. Maj, Tomas och lilla Anita bor vecka efter vecka hemma hos storasyster Ragna och hennes man medan Tomas genomgår en hypnosbehandling för att bota sin alkoholism.
Året är 1940, kriget har börjat och för Maj märks det mest genom att väldigt mycket är ransonerat. Inte bara mat, även skor och kläder. Ragna och Edvin gillar inte Tomas, och Tomas, direktörssonen, klarar inte att av att prata med dem, klarar liksom inte att sänka sig till deras nivå. Maj slits mellan lojaliteterna. Sandberg illustrerar det tydligt och plågsamt.
Hur Ragna inte svarar när Maj liksom hoppfullt påstår att Tomas visst kommer att klara av att sluta sprita. Hur Ragna snörper på munnen när hon förstår att Tomas har pengar att köpa sig förbi ransoneringskorten, oviljan känns även i maggropen på läsaren.
Hypnosbehandlingen lyckas och den lilla familjen reser hem till Ö-vik igen. Till lägenheten i huset där svärmodern bor i våningen under. Maj försöker dagarna igenom att inte störa "tant". Anita tystar hon med bröstet. Men det är ingen moderslycka som Sandberg skriver fram, bara ängslan och rädsla att göra fel.
Kristina Sandberg gräver djupt i huvudpersonen Majs inre för att hitta hennes verkliga jag. Maj, som tvingades gifta sig med den 20 år äldre Tomas i förra romanen, lever nu som hans lilla fru och försöker leva upp till vad hon tror är "det rätta".
Ständigt blockeras författarens strävan efter att komma Maj nära genom att hon måste torka undan på köksbordet, förbereda flytten till sommarhuset, köra dammsugaren, plocka tvätten, rengöra diskbänken ... och så blir hon med barn igen. Aldrig känner sig Maj nöjd med vad hon åstadkommit, alltid tror hon att någon kommer att klanka ner på det hon gjort eller se något hon inte gjort.
Genom hela romanen, från 1940 till 1952 ser Maj sig och sin familj genom andras ögon, frågar sig om de är tillräckligt snygga, tillräckligt belevade. Hon granskar kritiskt dottern Anita, är hon inte lite för rund? Tänk ändå om hon sluppit glasögonen.
Sandberg har en speciell teknik. Hon varvar gestaltande kapitel där hon står i rummet och iakttar med kapitel som mera kommer inifrån någon av de vuxna huvudpersonerna, mest Maj. I de textsjoken markerar hon inte dialogen, läsaren får själv lista ut vad som är uttalat och inte. Det blir väldigt effektivt eftersom Maj, likt alldeles för många kvinnor i sin generation, inte alltid säger det hon tänker.
Hon hoppas att Tomas ska förstå utifrån små otydliga signaler. Och så blir hon besviken när han inte gör det. Det är naturligtvis en hopplös situation. Som läsare blir man mer och mer frustrerad.
Jag irriteras över Majs underlåtenhet, hennes förminskande av sig själv. Och att hon naturligtvis får yrsel, värk, hjärtklappningar och allehanda diffusa symptom som aldrig är annat än psykosomatiska.
Även om jag tycker att författaren lite för spretigt använt kursivering och lite för ofta avbrutit sig själv genom att plötsligt räta på sig och skriva ut sina frågor så är det ett fenomenalt starkt kvinnoporträtt Sandberg åstadkommit.
Den där kvinnliga instängdheten som familjeidealet bygger på - det är i Sandbergs roman fastnaglat på sidorna så att var och en kan få ångest inombords.