Ett uppriktigt och angeläget tilltal

"Kanske och nästan är mina bästa ord" skriver Mats Caldeborg i texten Norra Stjärnhimlen. En poetisk betraktelse som jag antar är utgångspunkten till den husformade skulptur med samma namn som möter en vid inträdet till konsthallen. Caldeborgs objekt har oftast sin upprinnelse ur hans egna texter. Ett inte så vanligt arbetssätt för en bildkonstnär. Det poetiska associativa förhållningssättet har mycket av surrealimens automatism över sig. Det vill säga att det förnuftsstyrda får stå tillbaka för det undermedvetnas fria flöde. Han skriver på ett annat ställe i beklagande ordalag "För dyslektikern är orden oprecisa tecken, annotationer vars mellanrum och luckor kräver stor konst för att fogas samman till betydelser". För de som skriver instruktionsböcker kanske språklig syntax och bokstävernas placering är av största vikt för begriplighetens skull, men för konstnären/poeten är det inte lika viktigt. Konsten/poesin får sin kraft och betydelse ur mellanrummen, i det outtalade ogripbara, i exformationen, det vill säga vårt gemensamma känslo- och tankeskafferi, sammanhangen, historien och världsbilderna bortom det språkliga grammatiska. "Kanske och nästan" är ordblindheten i det sammanhanget rent av en tillgång. Språket fungerar även på andra sidan rättstavningens horisont, det visar inte minst den här utställningen som består av skulpturer som är sammansatta av både tillverkade som upphittade föremål. Mellan Caldeborgs objekt hänger korresponderande poetiska texter av författaren Thomas Tidholm. Naturen och vårt förhållande till den är ett genomgående tema i utställningen. Bronsgjutna ödemarksgranar, kvistar och strandfynd delar utrymme med små bronsskulpturer ofta placerade som små iscensatta tablåer i glaslådor. Gäddan, vår nordliga krokodil, har genom åren ofta förekommit i Caldeborgs utställningar så även här i form av torkade gäddskallar i konstellationer med andra föremål. Ett annat tema utgör vanitasmotiven och själva naturens död. Något som samtiden ofta försöker förtränga. Den gamla medeltida Erikskrönikan konstaterar på knittelvers att "Dödin han är ekket söther". I skulpturgruppen Sammankomst: fågel, fisk, mittemellan och här konstaterar vi detsamma. Ett tyst skri i en stelnad pratbubbla försöker nå oss från andra sidan ur en mumifierad måsskalles öppna näbb. En gäddskalle med ett slocknat ljus på pannan försöker föra ett ordlöst samtal med en annan lika stum fisk. En dödsmask i brons vilar med oseende ögon på en risbädd i en vattenfylld båt. Båtformen, som ju är en sinnebild för hädanfärd, förekommer på fler ställen i utställningen. Skulpturen Havet utgörs av en vattenfylld båt i blyplåt med ett par döende bronsträd stående i det svarta vattnet. Älven har samma form, men här bryter människohänder ytan och famlar efter fäste på land. I den sorgesamt allvarliga men vackra skulpturgruppen Porträtt av sjö möts skönhet och allvar till något storslaget profetiskt. Här leds mina tankar osökt till symbolisten Arnold Böcklins gestaltningar av Dödens ö.
Mats Caldeborg väjer inte för livets allvar. Utställningen är både profetisk, andlig och politisk. Någon gång kan det bli lite övertydligt som till exempel i tablån Operation ökenstorm där en tyrannosaurus får representera statsterrorismen eller i verket Pegasus skaldekonstens symbol inlåst i ett hus. Det är invändningar som väger lätt mot helhetsintrycket. Caldeborg oroar och berör mig som betraktare med sitt uppriktiga och angelägna tilltal.

Ett uppriktigt och angeläget tilltal

Norrbottens-Kurirens Bertil Sundstedt har sett utställningen i Piteå konsthall med Mats Caldeborgs skulpturer/objekt och Thomas Tidholms texter.