Ett svårt ämne ger plats för fantasi
Kriget på Balkan
Men egentligen startade allt i början på 1990-talet, i Jugoslavien. Med det som kom att kallas kriget på Balkan.
Något vi helst vill glömma från den tiden är hur flyktingarna betraktades. Men Gellert Tamas, vars bok och teveserie om John Ausonius har fått stor uppmärksamhet, berättar där också om hur ett snatteri kunde bli dagens nyhet i medierna ifall den misstänkte tillhörde gruppen av flyktingar. I Luleå där flyktingarna inhystes i barackerna på Kronan gick historier om hur tvätt stals och att de nödställda ratade potatis.
Nästan 10 år senare arbetade Anneli Morian i ett projekt där tonåringar med pursvensk bakgrund och flickor med flyktinghistoria ingick.
- Det fanns en tjej där. Hennes familj fick uppehållstillstånd, men hon hade fyllt 18 år och avvisades. Det blev för svårt och gick inte att prata om, berättar hon.
Det födde tanken som sedan blev ett nytt manus med ett allvarsamt innehåll; Oleandra - mellan tvenne världar. Pjäsen handlar om en ung flicka som i en tid av krig och hat mellan grupper av människor ställs inför flera svåra val.
- Det gick ju inte att göra en Grease, säger hon.
Inga mjukisar
Den som träffar Anneli Morian märker ganska snart att hon skrattar mycket. Det finns liksom inte en obehaglig situation som inte också går att garva till. Skrattet är hjärtligt men där finns en vass botten, någon mjukis är inte den här dramapedagogen.
Det är inte heller kollegan och samarbetspartnern Lena Malm. En musikprofil i Luleå men bördig från Boden. Förutom musiklärarjobbet i Kulturskolan, och i grundskolans vanliga musikundervisning, sjunger Lena Malm också i kören Rafset och dansar i gruppen Doba. Har man sett hennes långa afrikanska flätor eller stöveldansen hon tog med sig till Luleå efter en körresa till Sydafrika, lär det vara svårt att blinka bort henne från näthinnan.
Också hon är van vid att få barn att dra åt samma håll i sceniska arbeten. Arbetet är kul men insatsen fordrar koncentration, och förmåga att vänta hos alla medverkande. Och vid sidan av leken, glädjen i musiken och rösterna finns alltid allvaret i själva arbetsprocessen. Resan till Sydafrika har i sin tur bidragit på ett annat sätt.
- Jag har funderat på alla de här biståndsprojekten som görs. De räntar inte mycket resultat. När vi var till Sydafrika hände det mycket för att vi hade musiken, säger hon.
Några som inte heller kommer förbi situationen med en ojämlik och hårdhänt värld är barn och ungdomar i Sverige.
Ungdomar reagerar
- Integreringen av flyktingbarn och inflyttade barn - den enda plats det sker på är i skolan, där stöts och blöts barnen med varandra, konstaterar pedagogerna där vi sitter och pratar i dramapedagogernas kontorsrum på Kulturskolan
Det är också ofta ungdomar som reagerar när flyktingar, klasskamrater och vänner, som levt flera år i landet till sist får ett avslag och ska utvisas.
- Ibland tänker jag på vad välstånd och bekvämlighet gör med oss. En del rycker på axlarna, säger Lena Malm och ser så där allvarlig ut igen.
- Ur det här växte Oleandra, som inte kan låta bli att bry sig, fram, förklarar Anneli Morian.
Ett mycket omfattande och svårhanterat ämne med andra ord. Det är också ett komplext manus Anneli Morian skrivit. Berättelsen utspelar sig i en tid, ett fantasins då, men har samtidigt en slags glipa i tiden till vårt nu. I den sipprar tonen av Balkan in i föreställningen. Dessutom rör sig berättelsen sig kronologiskt hastigt framåt.
Till detta kommer ett fullkomligt myller av gestalter. Lägg därtill en orkester, koreografi och sång. Och så manuset med sin dubbeltydiga undertext där ingenting är antingen svart eller vitt, men som också berättar att man måste vila, leka och äta gott om man är människa.
Mer teater
Senare följer jag en repetition i Tunaskolans aula. Lena Malm har just tagit ut sina flätor, men håret är fortfarande långt. Hon sköter uppvärmningen av röst och kropp.
- Det här är mycket mer teater än jag någonsin gjort tidigare, sa Lena Malm när vi sågs på Kulturskolan. Jag tror att det är viktigt att arbeta med de här olika uttrycken.
Här på golvet förstår man hur hon menar. I ett nära samarbete ges regi, repeteras koreografi, sång och musik. Anneli och Lena samtalar med olika deltagare när enskildheter gås igenom. Var för sig och tillsammans, ibland med hjälp av de andra medverkande pedagogerna. Under tiden samlas andra delar av den stora ensemblen i hörn och öar. Väntar, fördriver tiden, tappar koncentrationen.
- Det går fortare om alla är tysta, påpekar Lena när gänget bakom henne och Anneli inte längre orkar hålla i hop sig medan man snabbspolar scener för att kolla in och utgångar.
- Jag vill att de går igenom den här snabbt, säger Lena.
- Vi ska bara markera upp den, svarar Anneli i sin tur en deltagare som just missat informationen.
I fonden seglar sedan ensemblen för fulla muggar igenom båtscenen. Skratten det framkallar är precis vad som behövs för att väcka den positiva känslan igen.
- Där kan ni inte gå, för då går ni igenom väggen, konstaterar Anneli medan Lena en stund senare ber:
- Kan vi få lite tyst i musiken när vi ger instruktion.
Därför är den alldeles magiskt när hela gruppen samlas för att genomföra scen 34. Det är som om koncentrationen rinner ur väggarna, in i kropparna och ut över rampen. Det där jättepuzzlet som Anneli och Lena hittat på blir för en stund helt utan att någons hand lägger bitarna. När den sista tonen klingat ut säger Lena:
- Himla tack ska ni ha för i kväll och hela den här arbetsterminen.
Förutom de unga medverkar kollegorna Annica Lomgren och Anna-Karin Lagnebäck, danspedagoger, och musikläraren Dag Lindberg, samt flera vuxna hämtade utanför kulturskolan. Det är också pedagogernas egna elever som i första hand medverkar i uppsättningen. Därför kommer de flesta från Tuna/Mjölkudden där dessa jobbar.
- De är vana vid vårt arbetssätt, förklarar Anneli Morian och återkommer till det som händer i gruppen. Hur eleverna växer när deras huvuduppgift blandas med andra konstformer, hur de med tillit ger varandra förslag i agerandet och hur åldersgränser luckras upp.
Under jullovet vilar ungdomarna. Något avbrott i ledigheten blir det däremot för lärarna, det vill gärna bli så när det man gör känns viktigt. Eller som Anneli Morian sa tidigare i höstas.
- Vad kan man göra, alla kan inte gömma flyktingar eller bli biståndsarbetare. Den här föreställningen tillägnar vi alla dem som orkar bry sig.
Så jobbar vi med nyheter