Ett storverk

Dyker det upp ett excentriskt engelskt popband brukar jag spänna öronen. Stornoway är klart värda det. Jag tänker på tidiga James, tidiga British Sea Power och tidiga Stone Roses. Pale Saints utan distortionen. Boo Radleys om de varit bra. Badly Drawn Boy. Jag droppar namn för att tipsa de invigda om detta men även för att jag inte pallar höra något jidder från de som hatar klassisk indie mer än krig. Ni finns därute, läs något annat i stället. Det här är perfekt engelsk pop, gitarr, trummor, bas och stadig på gränsen till vek sång, med stämmor på topp. Och lite piano, banjo, trumpet och fiol. Dessutom har man de där (absolut fåfänga) världserövrarambitionerna som man ska ha om man ska spela den här sortens musik och göra det trovärdigt. Från inledande Zorbing till avslutande Long Distance Lullaby är det melodier och texter jag skulle kunna offra en arm eller en del av min inkomst för att ha kommit på. Finns ingen anledning att beskriva mer än så egentligen. Jag vill bara lyssna på det här, inte skriva om det.